Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorsten Jonsson: Den mediceiska Afrodite. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MED1CE1SKA AFRODITE
ceiska Afrodite, och sedan huka sig ner
i vattnet så att han bara såg hennes huvud
och hennes bröst, som var små och som han
inte riktigt kunde föreställa sig hur de såg ut.
— Nej, sa Birgit, när jag inte har någon
baddräkt, så vill jag inte.
— Men hit kommer det ingen, och det är
ju bara vi, och inte ska vi titta på dig, sa
Teodor, och det han sa lät nog inte så ivrigt,
mest snällt och hyggligt så där, ungefär som
en bror.
— Nej, jag vill inte, sa Birgit, och han
hörde på hennes röst att hon inte skulle göra
det. Han kände det som om blodet ebbade
tillbaka från överkroppen och klämde ihop
bröstet i en stor besvikelse.
— Nä, si på jäkeln! sa Torén och drog
upp spöet. Lilla jäkel, lilla jäkel, ja, kom nu
bara, sesååja, så kom nu ja, t jom ja, den var
inte så dålig den inte.
Försiktigt trädde han sin grova hand över
fisken, så att han inte skulle sticka sig på
ryggfenan, och med pennkniven skar han ett
bedöv-ningssnitt över den svarta abborryggen för
att kunna ta ut kroken, som satt långt nere
i gälarna.
— Jassådå, du vill inte bada, inte, sa han
och behöll den vänliga dressyrrösten som han
talat till fisken med. Men vi kan väl stanna
en stund ändå, för här finns dom tydligen,
här behöver man inte sitta lottlös.
Teodor lade sig ner i fören igen, och
vågorna slog mot båten som stora, våta
djurtungor eller som flata och loja pisksnärtar.
Han vände på sig så att solen lyste i ansiktet
på honom men axeln kom i skugga. Genom
ögonlocken såg han färgen på sitt eget blod,
artärljust och rned en mängd små ljusgröna,
virvlande djur, som rörde sig i det.
— Jag tror jag går ut på ängen och hjälper
dom med slåttern en stund, tills det blir kväll,
sa Torén. Det är så nyttigt att röra på sig ett
tag. Men du, Teodor, som har suttit och rott
hela dan, du kan väl ta igen dig lite. Om ni
säger till mamma, så får ni nog lite kaffe
eller vad ni vill ha.
Inne i köket åt skuggsidan såg det ut som
skymning. Fru Torén var inte där; och efter
kvällssolen, som legat dem i ögonen på vägen
hem, tyckte de att rummet var mycket stilla
och grått.
Birgit gick bort till det lilla bordet vid
fönstret, där Teodor hade sina böcker
liggande. Pojken tog ut ett fat ur skåpet under
diskbänken och lade fisken i det. Sedan gick
han fram till Birgit. De sa ingenting.
På flugfångaren, som hängde ner från taket,
började en vinge fräsa, och ljudet förstorades
i tystnaden.
Teodor gick bort till flugfångaren och
försökte se var flugan satt som inte var riktigt
död än. Men då tystnade det. Han stod och
tittade på den limklibbiga gula remsan, och
lukten steg söt upp i näsan.
— Det låter nästan som när det piper
i fönsterremsorna på vintern, sa han i stället
för nånting riktigt. ”Om jag kunde tala om
för henne hur det känns”, tänkte han. ”Om
det vore mörkt, skulle jag säga alltsammans.
Men på vintern, inne i stan, är det annorlunda,
då hör vi inte alls ihop, Birgit och jag. Då är
hon bara mycket äldre än jag.”
Han gick fram till fönstret igen och stod
och tittade ut genom gardinen. Han böjde
fram ansiktet, så att pannan rörde vid det
stärkta tyget. Trädgården där utanför trädde
fram genom ett vitt skimmer, och han andades
in den torra dammlukten från gardinen.
Birgit stod bakom honom, tätt intill, och
med en känsla av svindel tyckte han plötsligt
att det fanns något emellan dem, ett fluidum,
en strålkrets, som band ihop dem och som
långsamt drog hans kropp bakåt mot hennes,
millimeter för millimeter, så att han om en
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
