Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Carossa: Ensamhet och gemenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENSAMHET OCH GEMENSKAP
Då det förlorade tron på sin höga kallelse,
viljan till självtukt; då det glömde
fädernas gärningar, lidanden och sånger; då deras
heliga böcker icke längre hade något att säga
dem. Detta vet ingen bättre än diktaren, och
ju mera han mognar, desto bättre försöker
han förstå den tid som varit; den lär honom
bäst varthän vår egen tid pekar och vad han
själv är skyldig nutiden. ”Bästa sättet att
bevara och stärka vår ursprunglighet är att
icke förlora våra förfäder ur sikte” — det är
återigen Goethe som talar, denne Goethe som
sedan snart tvåhundra år tillbaka följer och
lyser upp det tyska folkets väg. Intet annat
folk har på senare tid frambringat en så stor,
vis och trösterik skald, tänkare och profet som
han; hans stjärna skall ännu länge lysa över
västerlandet tillsammans med andra besläktade
stjärnor. Även han förverkligade sitt väsen
under stormiga tider, och han icke endast
räddade det bästa ur vad som då störtade
samman utan byggde även upp nya skapelser
på spillrorna. Han förjagade demonerna ur
det sannas och det skönas trollkrets, och till
och med en företeelse som Napoleon tjänade
honom till djupare besinning och hjälpte
honom att fullkomna sitt verk. Denna hjärtats
överlägsenhet, detta troskyldiga medvetande
om barnaskap hos Gud, denna glada
obenägenhet att låta sig förfäras, detta tycks mig höra
till de bästa och största människornas
grundkaraktär och tillkommer lika mycket
statsmannen som soldaten, men även forskaren och
den stillsamme konstnären, som enligt Georges
ord ”gör sitt bästa, tankfullt väntande, tills
himlen hjälper”. Detta är en heroism som var
och en kan ha del i, och hos Goethe utstrålar
den ofta även ur de enklaste och mest dämpade
yttranden. Därför böra icke heller vi som nu
leva sörja över att ha vuxit in i en hård,
våldsamt upprörd, snabbt sig förändrande värld;
det kommer väl an på oss själva om den skall
stärka det oföränderliga i oss eller icke. Vi
böra dagligen känna att vi ställas inför
uppgiften att finna en kompromiss mellan rätten
till tystnad, till ensamhet, till den drömlika
vistelsen bland elementen, utan vilken vårt
människoväsens djupaste växtkraft skulle tyna
bort, och gemenskapens stränga rätt, som
måste ställa sina fordringar på oss. Men låtom
oss icke bekymra oss! Det växer mycket gott
vin i jordbävningstrakter, och havets oro
förmår icke hejda pärlans runda, tysta växande.
Underjordiskt, förnimbart blott för få måste
det finnas en relation mellan en epoks skakande
historiska händelser och de fantasiens ljusa
gestalter som samtidigt uppstiga i ensamma
själar. En konstnär, en diktare, en
skriftställare som troget uppfyller sitt innersta uppdrag
kommer alltid, och mången gång utan att själv
veta det, att stå i samklang med folkandans
vilja. Hur den enskilde konstnären ordnar
förbindelsen med gemenskapen, hur han bevarar
och hävdar sig själv i den, det förblir hans
hemlighet; därom bör han helst tiga. I de
sista och avgörande ögonblicken kan ju ändå
ingen annan hjälpa honom, var och en måste
försöka finna de förutsättningar under vilka
han på sitt eget sätt kan verka i det hela och
därvid förlita sig på den nåd som kommer ur
den osynliga världen. Den nödvändigheten kan
ju också inträffa för den skapande människan
att han personligen måste undvika
gemenskapen för att bättre kunna tjäna den. Beethoven
levde ensam mitt i det brusande kejserliga
Wien, utan vänner, tidvis nästan oanträffbar
för alla, och trots denna isolering band han
för alltid hela folket och hela världen i
tacksamhetsskuld till sig.
Låtom oss ständigt stärka vår tro på att en
tid som fordrar det oerhörda av oss även skall
hjälpa oss med en oerhörd kraft! I varje fall
gör den oss vaksamma och lär oss att avstå
från futtiga lidelser och småaktiga strävanden.
Vi se mycket gå under; det stämmer oss
all
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
