Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Carossa: Ensamhet och gemenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS CAROSSA
Det förefaller nämligen som om det hos
varje stor konstnär och diktare fanns något av
det älvlika väsen som under namn av Ariel
besjälar Shakespeares sista skådespel och som
i hertigen och trollkarlen Prosperos tjänst
måste utföra så svåra uppdrag, ja, som genom
sina magiska bemödanden håller hela spelet
i gång. Han lyder sin herre och tjänar i honom
en mänsklig gemenskap; ty alla de underbara
scenerna gå ju ut på att en gammal orätt skall
gottgöras och att hertigdömet Milano skall
återfå sin rättmätige härskare. Han utför
Prosperos befallningar, denne Ariel, men därvid
längtar han ständigt efter att åter få uppgå
i elementen, som han känner som sitt rätta hem.
Ofta förtröttas han och uppträder pockande
mot sin herre, som dock alltid betvingar honom
med sin trollmakt och till och med hotar att
förlänga hans tjänstetid om han brister i flit.
Och då Ariel åter fogar sig ställer Prospero
i utsikt att han som lön för sina sista avgörande
ansträngningar skall få uppgå i elementen.
Denna längtan, denna frestelse att försjunka
i stjärnornas, havets, skogarnas och källornas
oändliga frihet är ju inte främmande för
någon konstnär, i synnerhet icke för diktare
och musiker. Ja, kärleken till ensamheten är
ofta endast en form av denna drift. ”Ingen
som skall undervisa andra kan leva annat än
i ensamheten”, säger Lagarde. Vad emellertid
skalderna angår, för att nu bara tala om dem,
så finns det ju ingen bland dem som är ren
ande, ren Ariel. Snarare kan man säga att ju
större och mera energimättad en begåvning
är, på ju starkare naturgrunder den vilar,
desto bättre förstår den att den bekymmerslösa
leken rakt icke sätter en människa i stånd att
prestera något värdefullt, utan att hon därmed
snarare riskerar att flyta ut i det vaga och
formlösa. Den sanne diktaren vet från början
att han behöver kärleken, den verksamma
kärleken till sina medmänniskor, och att han
måste växa samman i nära gemenskap med
sitt folk för att hans gestalter skola bli levande,
hans ord övertygande; ja, helst borde han
själv skapa gemenskap. ”Endast de konstverk
i vilka nationen återfinner sig själv kunna
bestå”, heter det kort och enkelt hos vår gamle
Wilhelm Raabe, och från ett annat väderstreck
klingar Goethes kompletterande ord: ”Vi
skalder äro mycket större verklighetsmänniskor än
icke-skalderna kunna föreställa sig.” Detta
uttalande låter oss framför allt ana hur djupt det
ena griper in i det andra; ty den diktare som
har en sådan medfödd klarsyn att vad han
ser fördjupas till vision, han kommer också
att inom folkgemenskapen förstå människor
och sammanhang på ett sätt som är fördolt
för den nyktre betraktaren. Shakespeare
studerade ivrigt gamla krönikor, men skulle väl
någonsin den hävdatecknare som berättat
Richard II ;s eller Henrik IV :s historia ha
kunnat få fram det väsentliga hos dessa
konungar och deras öden så som den store
tragediförfattaren förmådde?
Det är alltid så att den som tjänar
skrivandets konst först då kan se med oförfalskad
tillfredsställelse på sitt verk när han kan säga
sig att han talat till de många, och även den
stoltaste och självständigaste diktare när i
hemlighet en brinnande önskan att det folk som
han har att tacka för sin tillvaro skall känna
igen sig självt i honom. Vi drömma alla om
att en av oss präglad sats, en sentens, en dikt
skall ingå i vårt språk så att tusentals själar,
om ock endast för ett ögonblick, skola tona
därav, som en helgjuten klocka. Denna
belöning kommer endast ett litet fåtal till del,
och det har ofta varit detta fåtals öde att deras
gemenskap dröjde, att den föll på deras lott
först då de själva icke längre funnos till, då
de bokstavligen och för alltid återvänt till
elementen. I sitt innersta hjärta känner
visserligen varje äkta skald och förkunnare att hans
stund skall komma, då folket blir ett folk och
icke en massa. Men när blev det en massa?
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
