Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Ernest Hemingway - Anmälda böcker - Hemingway, Ernest, The Fifth Column and The First Forty-Nine Stories
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
denne, den bättre mannen, han som besitter
modets potens och därför har rätt till kvinnan.
Hon är ännu alltför vacker att överge. Och
Macomber är alltför rik för att hon skulle
överge honom. Sålunda fortsätter deras
äktenskap, kallt, tomt, ett förhållande mellan
marionetter. Nästa dag när de jagar bufflar
övervinner Macomber sin förnedrande fruktan och
förföljer i lycklig triumf en sårad buffel.
Situationen är obehaglig för hustrun, hon vet inte
om hennes skönhet ska visa sig räcka till inför
hans nyförvärvade mandom. Och när buffeln
anfaller honom skjuter hon: skjuter mannen
genom huvudet. En obarmhärtig handlandets
lag har från civilisationen återförts till
vildmarken, där den rätteligen hör hemma.
Motivet med modet och potensen, döden och
sexualiteten, denna grundkonflikt som ligger
bakom nästan allt vad Hemingway skriver,
varieras även i ”The Capital of the World”.
Några halvt misslyckade existenser påträffas
på ett Madridhotell: de har förlorat sitt mod,
sin lycka med kvinnor, sin framgång i världen.
Toreron som blivit sårad på arenan har gripits
av en oövervinnlig fruktan och det är förbi
med hans säkerhet, hans ljudande stämma,
hans livsglädje. Den slutliga förödmjukelsen
möter honom när han vill förföra en
hotellstäderska men blott möter bitande hån för sin
feghet. Den unge kyparen som kommit från
Estremaduras ödsliga landsbygd till denna
livs-äventyrets stad, denna världens lysande navel,
drivs av sitt stolta blod att demonstrera med
vilket mod han skulle möta den rasande tjuren
på arenan. Det sker efter stängningsdags i den
tomma hotellsalen, med kamraten som tjur och
två skarpslipade knivar till horn; och där
tömmer han så sitt blod på golvet tillsammans
med sin ungdoms alla oförbrukade illusioner.
Den självbiografiska identifieringen med den
diktade huvudpersonen framträder på ett
märkligt sätt i ”The Snows of Kilimanjaro”. Det
är en oförtäckt uppgörelse med hans sämre
jag: strebern, snobben, modefiguren. Det är
en författare som fått kallbrand i benet inne
i den afrikanska vildmarken. Hans hustru är
med honom och medan de väntar på
undsättning säger han henne den obehagliga
sanningen om deras döda liv tillsammans. Han
grämer sig över allt han inte hunnit skriva;
rikedomen har ödelagt honom, hans själ har
blivit för fet. Han har förstört sin begåvning
”genom att inte använda den, genöm svek
mot sig själv och vad han trott på, genom att
dricka så mycket att han förlorat skärpan i sin
iakttagelse, genom lättja och snobberi, genom
högfärd och fördomsfullhet”. Han har gjort
affär med sig själv, sålt sin vitalitet åt en rik
kvinna, i stället för att ge den åt sin konst.
Medan gamarna samlar sig i närheten, lockade
av stanken från hans ben, bereder han sig nu
på döden som det sista oprövade äventyret;
men sensationen slocknar i leda och plåga och
han kan bara berusa sig med visky in i det
sista.
Till det självbiografiska hos Hemingway hör
även en grupp med förnämlig enkelhet
berättade historier, som tydligen återgår på
barndomsminnen. Han kallar sig där Nick Adams
och är son till en originell läkare borta i
nordvästra Amerikas timmerskogar. Han är med
när fadern gör kejsarsnitt på en indiankvinna
i en koja och de finner att den äkta mannen
ljudlöst .skurit av sig halsen i sin säng under
tiden. När Nick vid återfärden över sjön
sticker handen i vattnet känns det varmt i
blåsten och han tror inte att han någonsin
ska dö. Jakt och fiske blir Nicks verkliga liv,
en intensiv fysisk naturkontakt, i vilken även
samvaron med de brunlemmade, sötdoftande
indianflickorna ingår. Långt senare i livet
tänker han syntetiskt på jakt och flickor: ”När
man skjutit en fågel i flykten har man skjutit
alla flygande fåglar. De är alla olika och de
flyger på olika sätt, men upplevelsen är
densamma och den sista gången är lika bra som
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
