Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck : Brev från Finland - Anmälda böcker - Therman, Erik, Inför Dionysos anlete - Eklund, R. R., Rymd och människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
J. J. HULDÉN
Om den övriga lyriken jämte
närbesläktade arter i den finlandssvenska bokfloden —
de finska nyheterna komma att behandlas av
en annan penna — får jag fatta mig kort.
Erik Therman lägger fram sitt brinnande
hjärta och sin känslosamma romantik i ”Inför
Dionysos anlete”. Hans dikt är panisk,
allom-famnande, rotlöst översvämmande i ett
sällsamt dubbelspels klärobskyr. Men det är
mycket få av dessa monotona sviter som ha
konstnärligt liv. En del ha en suggestiv
stämning och i några enklare saker finner man en
renad känslas eld. Men man blir uttröttad i
längden och har knappast krafter kvar att
möta prosa-epilogen, som ändå rymmer
många djupa och vackra sidor.
Gunnar Björling har numera börjat foga
ihop så pass sammanhängande meningar att
ett förlag åter vågat ge ut honom. ”Där jag
vet att du” heter boken. Det är snåriga och
ogästvänliga trakter man kommer till, men
har man tid och tålamod finner man
guldkorn. Björling kämpar för att övervinna
uttrycksmedlens begränsning. Hans stammande
och fragmentariska form döljer en kosmisk
upplevelse. Han är mystiker och moralist med
ett okuvligt oavhängighetsbegär och det kan
vara mödan värt att stifta närmare
bekantskap med honom för allt det verkligt äkta
som rymmes bland det pretentiöst
sammanhangslösa.
R. R. Eklund befäster inte i ”Rymd och
människa” ens tro på aforismens
existensberättigande, vilket inte hindrar att välvilliga
kolleger i recensioner till och med viskat om
Montaigne. Han har en ren och klar stil,
men det kan inte hjälpas att han ofta tänker
rätt banala tankar. Den litet affekterat
sensibla och isolerade livssynen tröttar med sin i
diskreta tonfall maskerade påstridighet. Visst
finns det undantag från regeln och verkligt
förnäm konst visar han i de avslutande
prosastyckena.
Katastrofhotet vilar som ett Damoklessvärd
över L. A. Salav as intellektuella
stenflisdikt-ning. Han är det schizoida temperamentet,
en gengångare från efterkrigstiden. På ett
kortnaggat och oförmedlat språk lägger han
fram sin svartsyn, grov och skärande äkta.
Men han har också en ljusare och intimare
bekännelse, som han någon gång tar fram
och låter lysa över ödsliga marker. Formellt
ansluter sig Salava närmast till Diktonius,
men han är mycket mera enfärgad och han
har en brist på nyansering i uttrycket som
snuddar vid det triviala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
