Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck : Brev från Finland - Anmälda böcker - Diktonius, Elmer, Jordisk ömhet - Enckell, Rabbe, Orfeus och Eurydike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN FINLAND
Diktonius blir fåmäldare och ödmjukare
för varje år som går. Visserligen kan det
ännu storma och åska i hans lyrik, hans prosa
kan dofta av smorlädersstövlar och
gödselhögar, av drängstuga och slagsmål, hans ord
kunna flyga och bita eller rulla frodiga och
grova. Han kan vara vulgär och rå: man
behöver bara tänka på hans verksamhet som
kåsör i den lilla svenska socialisttidningen
Arbetarbladet i Helsingfors. Men hans dikt
växer oavbrutet inåt, mot det levande och
innerliga. Hans ömhet är inte vek, utan kärv
och okonstlad. Det är en enkel och evig
visdom han biktar, och den har många
beröringspunkter med den finsk-ugriska folklyrik, på
vilken Diktonius i slutet av samlingen ger
några prov i en — såvitt en lekman förstår —
utmärkt tolkning.
Diktonius tillhör den falang av våra
diktare som i flydda tider kallades modernister.
Men med sitt blodfulla och jordiskt
motsägelsefulla kynne står han ensam bland ganska
anemiska bröder och systrar. Den som näst
honom är mest bekant i kotteriet, Rabbe
Enckell, har varit de små poetiska bestyrens
man. Hans spröda pastellfärger och
finteck-nade tankearabesker ha kunnat skänka en
stunds estetisk förströelse, även om det
artificiella, det uppodlat överkänsliga och
beräknade ofta irriterat.
Tydligt på väg mot befrielse ur den
esteticism han själv predikat möter oss Rabbe
Enckell i versdramat ”Orfeus och Eurydike”,
där den klassiska mytens hemlighetsfulla spel
om liv och död döljer en inre uppgörelse,
som fått ett genomskinligt och hemligt
vibrerande uttryck. Det finns i många av dessa
dialoger en rent lyrisk betagenhet som är ny
i Enckells diktning. Eumolpos ställer Orfeus
inför livets krav:
Varje form av tankens högmod
är värd att smulas sönder
åter och åter. Det finns ingenting gudomligt
EMIL ZILLIACUS
som ej är av livets natur
och blott av dess krafter helgat.
1 sköna och asketiska strofer möter Orfeus
livets röster med sin smärtsamma visshet om
en strängare och sannare skönhet, vuxen i
den rena tystnad där gränsen mellan liv och
död plånas ut. Eurydike har följt Aristaios
i det eleusinska festtåget och höjt facklan
till livets pris. Hon är befriad när döden når
henne i uppfyllelsens ögonblick. Orfeus är
bunden vid ett gåtfullt och dubbeltydigt öde,
han kan inte svika det som hans vision säger
honom är hans bestämmelse.
Man kan se ”Orfeus och Eurydike” som
ett förklätt drama om den eviga kampen
mellan konsten och livet eller — på ett annat
plan — mellan ande och upplevelse. Dessa
strofer, där det etiska kravet ingått i det
estetiska, ha en alldeles annan ton och frihet än
Rabbe Enckells tidigare filigransarbeten. Hans
dikt har lyft vingarna och prövat en
djärvare flykt.
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
