Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pehr Henrik Törngren: Ett fall av och-litteratur - Anmälda böcker - Osborn, R., Freud and Marx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT FALL AV O C H-LI T T E R A T U R
”Människosläktet lever aldrig helt och hållet
i nuet; överjagets ideologier föreviga det
förgångna, rasens och folkets traditioner, vilka
blott långsamt ge vika inför påverkan från
nuet och de nyutvecklade ekonomiska
livsbetingelsernas krav.”
Funnes inte överjaget skulle
socialreformatorns och revolutionärens verk vara en
barnlek, tillägger Osborn.
Hur ska man då rå på överjaget? En av
Freuds engelska lärjungar, psykologiprofessorn
Flügel, har skisserat ett samhälle av
”progressiva” individer inom vilka man kunnat minska
det irrationella överjagets betydelse genom att
på psykoanalytisk väg stärka det rationella
jaget; först därmed har detta blivit starkt nog
att verkställa de nödiga förändringarna inom
samhället. Här fortfar nu Osborn:
”Uppgiften består i att bryta ned överjagets
irrationella tvångslagar, men vari ta dessa
gestalt, om inte i den ständiga lydnaden
gentemot en statsauktoritet vilken med orätt
identifieras med överjaget? För att kullkasta det
senares auktoritet måste man därför störta de
härskande institutioner vilka tillsammans
utgöra staten. — — — Kampen mot
överjagets irrationella makt finner sitt rationellaste
uttryck i klasskampen. Den härskande klassen
representerar de konservativa krafterna, och
eftersom enligt psykoanalysen dessas
auktoritet bottnar i barn-föräldra-situationen, så blir
vår rationellaste hållning den att identifiera
oss med de undertryckta samhällsklasserna och
att ge deras aggressivitet medveten inriktning
i kampen mot deras förtryckare.”
Givetvis, tillägger Osborn, måste man ju
inte bara störta överjaget utan också stärka
jaget, eller tillämpat på samhället: inte bara
störta kapitalismen utan också bygga upp
socialismen.
Om man redan på förhand kände en viss
skepsis inför Osborns tydliga avsikt att använda
Freud till att lacka över sprickorna i Marx
med, så blir man först här i stånd att motivera
den. Vi känner alla till den typ av ”radikal”
som gärna gör alla slags elända, förtryckta,
oskyldigt dömda och så vidare till sina
speciella skötebarn och som — även i de fall där
deras sak är rättvis — när allt kommer
omkring sällan blir dem till någon nämnvärd
nytta. En sådan ”radikal” kan subjektivt vara
ute i de bästa uppsåt, och hans personliga
heder kan vara utan vank och lyte, men ändå
är det något hos honom som gör att man
knappast räknar hans hjälp som en tillgång.
På psykoanalysens lite bryska och
impopulära samtalsspråk säger man att han har en
neurotisk karaktär, men det innebär egentligen
bara vad som ligger i öppen dag: att han är
kronisk självbedragare. Han är egentligen
ganska likgiltig för de syften han bär i
sköldemärket; vad han innerst inne eftersträvar är
en eller annan sorts hämnd på fäderna. När
en sådan människa just fått in en stöt mot
någon känner han i regel vagt att ”det var ju
inte den där jag ville åt”, och så ger han sig
i lag med näste man. Det ondas upphov är
här inte hans aggressivitet i och för sig, utan
det faktum, att han sig själv ovetande riktar
den mot andra föremål än dem han egentligen
vill ta kål på.
En värvare, som, i likhet med Osborn, i brist
på bättre nöjer sig med att samla dylika
människor och dylika handlingsmotiv under sina
fanor, förfar oklokt. Erfarenheten kommer att
lära honom att ingen strömning har nytta av
grumliga tillflöden, ty då går det grums i
alltihop. Hur man än ställer sig till marxismen
i teori eller praktik, nog kan man unna den
bättre förkämpar än sådana, som i själva verket
bara är i fejd med sina överjag och fångna
i illusionen att de kan komma åt dem genom
att hugga in på det kapitalistiska samhället.
Ty även när det nu tycks vara så att
Klasskampen har svårt att hålla sig vid riktigt gott
hull på enbart rationella motiv, så inte lär hon
i varje fall bli fetare på att ta till de
irrationella. Men enligt den osbornska upplagan
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
