Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pehr Henrik Törngren: Ett fall av och-litteratur - Anmälda böcker - Osborn, R., Freud and Marx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEHR HENRIK TÖRNGREN
med mig om att han är riktigt förståndig och
att vi ska bli goda vänner allihop!
I själva verket har Osborn de minsta
tänkbara utsikter att lyckas med detta. För det
första är hans publik ingen lättarbetad
jordmån ; därom vittnar bland annat den
nedgörande recension boken fått i den engelska
tidskriften Labour Monthly, som också ger
John Strachey på huden för hans
omdömeslös-het att skriva ett varmt anbefallande företal.
Men för det andra är den framställning Osborn
ger av Freuds lära så rörig, krånglig och ändå
ytlig, att ingen — och allra minst en rättrogen
marxist — kan väntas få någon lust att sätta
sig närmare in i ämnet. Orsaken härtill
förefaller vara att Osborn inte bryr sig nämnvärt
om psykoanalysen — i så fall skulle han väl
för övrigt ha ägnat sig åt den i någon form —
utan egentligen vill ta den i sina egna
intressens tjänst såsom ett bekvämt och slagkraftigt
tillhygge. Och härvid sitter han i samma båt
som många andra skribenter. En dålig båt. Ty
psykoanalysen, den riktiga nämligen, lämpar
sig illa som tillhygge. Den vill överhuvudtaget
inte ändra någonting; den bara beskriver.
Förändringar får människorna ombestyra själva,
om de genom någon form av psykoanalytiskt
betraktelsesätt kommit att önska sådana.
Marxisterna är däremot inte vana vid sådana
kronvrak till vetenskaper som vägrar att låna
sig till krigiska syften; för dem är historia
eller nationalekonomi eller även psykologi, i
den mån de driver sådan, hjälptrupper som
dagligen måste visa vad de duger till i
praktisk värnpliktstjänstgöring, huvudsakligen
såsom trosvittnen. Det essentiella i marxismen är
nämligen — för att citera den ovannämnda
engelska recensionen — att den ”erbjuder en
objektiv och vetenskaplig bild av de
samhälleliga förändringarnas förlopp, av kapitalismens
oundvikliga sammanbrott och arbetarklassens
roll vid dettas framkallande”. Det som sker,
och framför allt det som sker i det som synes
ske, finns med andra ord på förhand
tillförlitligt upptecknat hos Marx, och den
marxistiske historikern har bara att med facit i hand
kontrollera att händelserna kommer i rätt
ordning, för att det skall bliva fullbordat, som var
sagt genom profeten. Orsaksförhållanden kan
det aldrig bli tvivel eller diskussion om, ty
bokstavligen: Det Står Skrivet. Men under det
att Marx och Engels hade turen att vara
profeter, det vill säga skildrade förlopp som skulle
komma när tiden bleve mogen, måste våra
dagars marxist en smula besvärad inregistrera
att tecknen i solen och månen redan har visat
sig utan att åtföljas av världssocialismen.
Osborn uttrycker det så här: fastän i dag, till
bekräftelse på Marx’ och Engels’ förutsägelser,
kapitalismens inneboende motsägelser blivit så
skärpta att ”höljet” redan brustit på en punkt
— i Ryssland —, fastän denna skärpning
existerar överallt, fastän arbetarklassen är
utsatt för det brutala förtryck som krävs för
att hålla kapitalets herravälde vid liv, fastän
alla ekonomiska förutsättningar för
socialismens upprättande redan mognat, så har allt
detta ännu inte kunnat få mer än en liten
minoritet människor att tänka och känna
revolutionärt. Det är verkligen pinsamt: det
stämmer inte med Skriften.
Här har Osborn funnit sin chans; nu ska
hans föraktade psykoanalytiska beblandelse
få visa vad den duger till; nu ska den
sten som byggningsmännen förkastade få bli
till en hörnsten. Ty här kan man få nytta
av att konsultera psykoanalytikern, om bara
denne vill vara så snäll och ägna litet mer
intresse åt masspsykologien. Efter Freud vet vi
nämligen att människors reaktioner inte enbart
och rationellt betingas av den yttre sociala och
ekonomiska verkligheten, utan dessutom av
vad psykoanalysen kallar deras överjag.
Socialreformatorerna har alltid känt traditionen som
sin starkaste fiende, Lenin har framhållit vanans
fruktansvärda makt, och hos Freud heter det:
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
