Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Sedan jag sist skrev har den engelska
litteraturen lidit två allvarliga förluster. Genom
William Butler Yeats’ död miste vi en stor
poet, kanske den störste inom sin generation;
och genom nedläggandet av The Criterion, den
litterära tidskrift som grundades och under
sexton år av sin existens redigerades av en annan
framstående skald, T. S. Eliot, förlorade vi
ett av samtidens värdefullaste och
inflytelserikaste organ på sitt område. För det stora
flertalet läsare både i England och utomlands
voro förmodligen Yeats och The Criterion föga
mer än namn, och jag tror att detta gäller om
Yeats även i Irland, hans hemland, där han,
trots att hans rykte, liksom Swifts, trängt ner
i många enkla hem, dock ärades mera som
en som bidragit till att stärka den irländska
nationalismen än som författare. Men ett fåtal
— det ”lyckliga fåtal” som Stendhal talar om —
som intresserar sig för den ringa del a-v
litteraturen som verkligen är nyskapande och
som sällan genast blir populär, kände till dem
båda och respekterade dem i hög grad, och
bland dessa läsare åtnjöto båda ett
internationellt ansande. Som vi erinra oss fick Yeats
år 1923 nobelpriset i litteratur.
Även om jag vore kompetent att diskutera
vad Yeats uträttat i fråga om poesi, kritik
och dramatik, så skulle det icke finnas plats
därför i en kort översikt som denna. En sak
slår mig emellertid såsom viktig och värd att
nämna. Ungdomen är sträng i sin kritik av
ålderdomen, och det är inte ofta som unga
författare erkänna sin beundran för de äldre
samtida vilkas anseende grundlädes en
generation tidigare. Det är likaledes ovanligt att en
skald ändrar ton och skriver några av sina
bästa och originellaste dikter på ålderdomen.
Men detta är vad Yeats åstadkom i sina två
sista diktsamlingar, ”The Tower” och ”The
Winding Stair’’, och denna sällsynta och
betagande återuppståndelse av lyrisk inspiration
erkändes ögonblickligen av den moderna
skolans yngsta skalder och kritiker. Jag vet att
deras beundran och respekt beredde honom
en stor glädje, ty han hade alltid livligt
intresserat sig för deras verk, vilket bekräftades då
han redigerade ”The Oxford Book of Modern
Verse”, och han uppskattade varje tillfälle han
fick att diskutera det med dem.
Yeats var verkligen en strålande och
inspirerande konversatör, och hans konversation
motsvarades av hans strålande och
inspirerande person. Jag hade glädjen att flera
gånger under de sista åren av hans liv träffa
honom hos hans goda vän, lady Ottoline
Mor-rell. Jag har aldrig mött någon människa vars
väsen på ett så tydligt, man skulle nästan
kunna säga teatraliskt sätt uppenbarades i hans
tal och uppträdande. Ett massivt lejonhuvud,
krönt av ett svall av vitt hår, breda, något
böjda skuldror, starka armar och händer, som
rytmiskt beledsagade hans sjungande irländska
tonfall, som gjorde även ett vardagligt sam-
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
