Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
WILLIAM YEATS
tal till något av en oackompanjerad sång, de
frånvarande och drömmande blå ögonen, som
på en gång tycktes spegla vision och
verklighet, den vårdslösa klädelegansen — allt detta
förkunnade poeten. Då han inte diskuterade
poesi eller läste högt brukade han tala om
Irland, varvid han erinrade om de stora
dagarna under ”the Celtic Revival” — den
period som på ett så lysande sätt beskrivits
av George Moore i hans ”Hail and
Fare-well” — eller berätta historier om sitt eget
och Irlands förflutna, ibland sanna, ibland
helt och hållet uppdiktade. Jag kommer ihåg
en speciell eftermiddag. Vi hade talat om Swift
— ”he grows on me”, sade han, ”och jag
läser honom mer och mer” — och han
berättade för mig hur han under sina ensamma
vandringar genom de avlägsnare delarna av
Irland hade pratat med bönder som trodde
att Swifts ande fortfarande spökade i
trakterna, ständigt vakande över Irlands frihet,
och att det fanns personer i livet som påstodo
sig ha sett honom och hälsat på honom. Jag
tvivlar inte på att det enkla folket på Irland
kommer att skapa precis en likadan legend
om Yeats, nu när han är död, ty han
identifierade sig själv med deras traditioner och
romantiska sägner. Han var den siste store
romantikern.
Hans inflytande på engelska till skillnad
från irländska författare var troligen ringa,
och sådant det var,förbrukades det under
det nuvarande århundradets första år. Våra
dagars yngre generation av skalder föddes när
den så kallade ”keltiska skymningen” redan
hade dött bort. Deras mästare är icke Yeats
utan snarare T. S. Eliot, vars inflytande
först blev märkbart i början av 1920-talet.
Hans dikt ”The Waste Land” — en milstolpe
i den engelska litteraturen — publicerades
i England för första gången år 1923 i The
Criterions första nummer. Under de närmast
följande femton åren utövade Eliot såsom
redaktör för denna kvartalstidskrift ett
indirekt inflytande på den samtida litteraturen
som var lika betydelsefullt till sina verkningar
som det direkta inflytande han utövade genom
sin egen poesi och kritik. The Criterions slut
betecknar så att säga slutet på en epok.
The Criterion var aldrig på något sätt en
populär tidskrift. Dess upplaga var liten och
dess innehåll karakteriserades av en
intellektuell stränghet som även dess varmaste
anhängare stundom funno något avskräckande.
I början, medan Eliot var anställd i en bank
i Londons City, där han för övrigt utgav
bankens Foreign Bulletin, uppehöll The
Criterion nära relationer med andra litterära
tidskrifter av samma typ på kontinenten och
i Amerika, däribland Nouvelle Revue
Fran-qaise, Robert de Traz’ Journal de Genève,
Ortega y Gassets Revista de Occidente, Die
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
