Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Churchill, Winston S., När England sov, anmäld av Bo Enander - Routh, H. V., Towards the Twentieth Century, anmäld av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
land avrustat”, ”Tyskland rustar” och
”Tyskland rustat”. Det är två saker som ständigt
återkomma i dessa tal, kravet på stärkandet
av Nationernas Förbund och kravet på
Englands upprustning. Det första kravet synes för
ögonblicket inte ha stora utsikter att
förverkligas medan däremot den engelska
upprustningen äntligen tycks ha antagit för Churchill
tillfredsställande proportioner.
För dem som karakterisera Winston S.
Churchill och hans meningsfränder inom den
konservativa oppositionen i England med det
från Berlin emanerade epitetet ”krigshetsare”
borde denna bok vara en tankeställare. Vad
Churchill fordrar, är att England i sitt eget och
i den europeiska fredens intresse ska gå
tillbaka till den traditionella linjen i sin
utrikespolitik, nämligen att hindra vilken makt det
vara må från att vinna hegemonin på den
europeiska kontinenten. Då han brännmärker
uppgörelsen i München, är det naturligtvis
inte freden som sådan utan den statskonst eller
rättare brist på statskonst, som tillförsäkrat
nationalsocialismens Tyskland den europeiska
hegemonin.
Churchill brukar också av sina vedersakare
framställas som notorisk tyskfiende, men detta
är en sanning med stor modifikation. I sitt
lysande tal i underhuset den 5 oktober 1938
säger Churchill: ”Premiärministern önskar se
hjärtliga förbindelser mellan vårt land och
Tyskland. Det är ingen svårighet att få till
stånd hjärtliga förbindelser mellan folken. Vi
känna varmt för det tyska folket. Men det har
ingen makt. Vi kunna få till stånd korrekta
diplomatiska förbindelser med Tyskland, men
någon vänskap mellan den brittiska
demokratin och nazistmakten, denna makt som
förhånar den kristna etiken, som i högsätet sätter
en barbarisk hedendom, som yvs över sin
aggressiva anda och sin erövringslust, som
hämtar styrka och pervers njutning av att
förfölja andra och som — det har vi just
sett — med obarmhärtig brutalitet använder
hot om mord och våld. Den makten kan aldrig
bli en pålitlig vän till den brittiska
demokratin ! ”
Orden äro uttryck för den avsky som en
engelsk gentleman måste hysa för vissa utslag
av den nuvarande regimen i Tyskland, men
de döma knappast Churchill som den ”krigets
apostel”, som det stortyska rikets härskare*
nyligen kallade honom. I sina tal förfaller
Churchill ofta till en politisk spådomskonst,
som kan vara nog så diskutabel, men som
i detta speciella fall visat sig ha en irriterande
ovana att verkligen förutsäga sanningen. I sin
stora uppgörelse med den chamberlainska
underkastelsepolitiken säger Churchill bland
annat: ”Jag förutser och förutsäger att
underkastelsepolitiken kommer att leda till
inskränkningar i parlamentet, i valtal och i pressen. Ty
det kommer att sägas, att vi inte kunna tillåta,
att det nazistiska diktatorstyret kritiseras av
vanliga simpla, engelska politiker.”
De månader som gått sedan oktober 1938
ha endast bekräftat riktigheten av denna
förutsägelse. Detsamma gäller också och i än högre
grad de ord med vilka Churchill slutade sitt
anförande i underhuset den 5 oktober: ”Folket
bör få veta sanningen. Det bör få veta, att
oroande brister finnas i vårt försvar och att
vi utan krig lidit ett nederlag, vars
konsekvenser komma att följa oss länge. Det bör få veta
att vi passerat en fasansfull milstolpe i vår
historia, då hela den europeiska jämvikten
satts i fara och att det fruktansvärda ordet
uttalats mot den västeuropeiska demokratin:
’Du har vägts på en Våg och befunnits för
lätt.’ ” Bo Enander
Vi och victorianerna
H. V. ROUTH: Toivards ihe Twentieth
Cen-tury. Cambridge University Press.
1938.
Den egentlige victorianen var
affärsmannen, inte diktaren. Familj ekulten,
framstegs-tron, tesen om the struggle for life med mera
annat, som vi förbinder med det industriella
genombrottet på borgerlig basis, verkade som
drivande krafter i det merkantila livet. På
konsten hade de en förödande inverkan, och
all stor litteratur från denna tid (Dickens,
Ten-nyson, Carlyle, Browning) är samtidigt skev
och osäker. Medan herrarna i City arbetade
om dagarna och snarkade om nätterna,
gnag
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
