Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Routh, H. V., Towards the Twentieth Century, anmäld av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
des diktarna av ett evigt dåligt samvete, som
likt en ärta smärtade genom bolster av
from-lande vältalighet. Om en och annan, t. ex.
den hårdföre Macaulay, gäller inte detta. Han
var massiv alltigenom.
H. V. Rouths arbete ”Towards the Twentieth
Century” (På väg mot det tjugonde seklet)
utsätter den victorianska tidens diktare för
hård kritisk press och i vartenda fall
formuleras slutsatsen sålunda: det brast honom
i något (he failed). I vad? Inte i
radikalism i den tidens bemärkelse. Jämför man
engelska och svenska förhållanden, så måste
man minnas att vi både varit på efterkälken
i jämförelse med England och distanserat det.
Strindberg lärde av Dickens och Buckle hur
man effektivast skulle låta de byråkratiska
institutionerna smaka spö, men D. H.
Lawrence stod i sin tur i tacksamhetsskuld till
Strindbergs generation, när han skulle göra
upp med det kulturskede som ”förvisat
nakenheten till wecet”. Det är ganska fint uppfattat,
fast en aning föråldrat, när i moderna svenska
prästhem Thackeray och Trollope gäller som
avancerade. De victorianska diktarna bildade
under inga förhållanden ett konservativt
block. De bildade inget block alls, och det
var däri de brast. Routh ger en utmärkt
analys av fallet Tennyson och vi väljer det som
demonstrationsob j ekt.
Victorianismen i England är delvis historien
om hur de stora romanförfattarna avlösas av
lyriska pseudokungar. Lord Tennyson var en
av dem.
Att de i lika grad saknade kontakt med det
jäsande City, småfolket, industriarbetarna och
vetenskapens pionjärer kände lyrikerna
naturligtvis inte medvetet. En romantiker som
Hugo (den unge Hugo) hade heller inte gjort
det. Han identifierade sig helt enkelt med
folket, skalden var folkets röst, så var det bra
med det. Men för varje knäckt frihetsrevolt,
för varje förborgerligad, endast till skenet
proletär resning tvingades poeten, för att
kunna fortsätta att vara frihetsskald, att
uttrycka sig allt dimmigare, åkallande gängse
nyckelbegrepp som Gud, själ, skönhet, ande,
anda etc. Ty till namnet reaktionär vill ingen
vara. En skald som äntligen trädde fram och
sade: jag besjunger tvånget, den ojämna
egendomsfördelningen, lyx för de få och nöd
för de många, skulle göra ofantlig nytta. Det
skulle rensa luften och framkalla ovationer
även från det radikala lägret. Det är först
romantikerna och sedan victorianerna som
grundlagt de väsentliga hämningar, som
hindrar den ärlige skalden i detta sköna uppsåt.
De hade lärt sig 1789, 1830 och 1848 att man
borde vara frihetsälskande och folkvän. Något
behov att formulera frihetens innehåll eller att
tala om för sig vad som menades med
”folket”, vilka de voro, vad de ville och hur man
skulle umgås med dem, hade de inte. En
diktare som lord Tennyson är socialt
”välgörande” i sin dikt, lika abstrakt och med
samma respect de distance som damerna av
societeten, vilka lämnar sina bidrag genom
församlingsherden.
Vi har kunnat göra upp med nittiotalet för
att den epokens konstnärer var oförskämda
och magnifika. De levde öppet för det sköna,
och för det goda i dess betydelse av
välsmakande, utsökt, delikat. Man skulle kunna
skriva en liten skämtsam uppsats om
Mallarmé och arbetarklassen. Till och med om
man tar en ”realist” som Albert Engström
och läser om hans livslevande fiskare, så slår
det en att de skildras individ för individ med
en egen sorts glans omkring sig, som vore
det ett slags havsmytologiska öden. De är
dundergubbar, men är de fiskare?
Båda typerna, Mallarmé och Engström, äro
otänkbara som victorianska diktare. Mest för
att de inte är officiösa demokrater. När den
victorianske poeten isolerades från alla
samhällsgrupper (den vaga motviljan mot
bour-geoisin slog inte över i medveten sympati för
industriarbetarna) led han av det, men var
nog uppblåst att tro att det var ”folkets”, den
breda massans, missnöje som bubblade i
hans bröst. Det hindrade honom att enkelt
skriva sitt hjärtas mening. Han hoverade sig
över sin mission. Han hycklade socialt
liksom köpmannen hycklade sexuellt. Han låste
in sig och talade om folket, liksom
grosshandlaren gick på klubben och talade om sitt
hem. Hans skrik i ensamheten, hans vånda
över alltings fulhet, fabriksskorstenarna som
sotade ned landskapet eller gatubilden med
lortiga ungar, trodde han hade samma halt och
vånda som det hotfulla mumlet från
”samhällets olycksbarn”. Det är typiskt att
proletariatet kallades för barn. Diktarens
inställning var faderlig, det var han som hade makten
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
