Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josef Kjellgren: Dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF KJELLGREN
IL
Hela vintern har rådjuren tillitsfullt slickat salt ur våra händer,
men nu stannar de försiktigt i själva skogsbrynet, oroligt och väntande —
De höjer vaksamt på sina huvuden,
rister öronen, ställer in dem som oöverträffade periskop:
en obeaktad vind, en främmande doft,
minsta ljud milsvitt härifrån —
går som dolkstyng genom deras kroppar.
Och det kräves en god marinkikare
för att se något av den nya nervösa skyggheten
som speglar sig med ljus och skuggor
i dessa vintervänners milda ögon.
— Snart exploderar markerna i tusen blommors färg
snart följer hanen med honan in i djupa skogens bröllopsrum —
Men tidigt en frostkall septembermorgon
står rådjuren återigen i skogsbrynet.
Den skygga hinden känns granneligen igen,
men de lekfullt dansande killingarna
— de ännu rödbrokiga och apelkastade —
har vi aldrig sett förut.
Först när vintersnön ligger djup över jorden
är det tid för en ny varaktig bekantskap
i ömsesidig tillit och förtroende!
III.
Och redan kommer älven västerifrån
bred — lugn — säker —
(som en ingenjör vilken söker de svagaste punkterna i vinterbygget
knackar den målmedvetet hål
tvärs genom de hårdaste isbarriärema).
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
