Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: En ballong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
EN BALLONG
Just när jag passerade vår akademiska stads
saluhall kom en tanke flygande. Den föreföll
mig en lång stund utomordentligt upplyftande,
nästan genialisk — som ofta sådant som
kommer till oss plötsligt och liksom ovanifrån.
Men den visade sig snart ha sitt naturligt
realistiska ursprung i ett par aktuella
tidningsnotiser, dels en där herr Hammenhög hade fått
tiotusen silverkronor för en detektivroman och
var mycket glad över det — för den hade tagit
icke ringa tid i anspråk, mer än en månad
visst, såvida inte intervjuaren skarvade — dels
en där professor John Landquist på ett
spontant och varmhjärtat sätt lyckönskade
författaren med anledning av den glada tilldragelsen.
Drömmen steg ballonglik, nyckfull, ur faktas
grus. Dess kosa var ungefär så här: Författare
som av naturen i en alldeles speciell grad blivit
utrustade med gåvan att skriva så folk vill
köpa, det vill säga så att det ”höjer oss över
vardagens mången gång grå enformighet”,
skulle — ur sitt hjärtas och sina silverpengars
respektive överflöd och överskott — donera till
stipendier åt kolleger av en disposition rakt
motsatt deras egen, författare alltså som trots
en något trög säljbarhet ändå i det långa
loppet kunde tänkas vara av ett visst värde och
på ett mystiskt sätt ”creative”. Många av de
donationer vi hör och läser om höjer oss
knappast nämnvärt över vardagen: de flesta så lika
varandra som femtonöres frimärken. Alltid till
hemsocknen eller födelsestaden, alltid till något
socialt, helst bortplottrat i korn åt små fåglar
vid jul och påska. Jag kände en gång en dansk
konstnärinna, finast och djärvast inom sitt
oerhört svåra, komplicerade fack. En dag, mitt
i veckan, fick hon tiotusen, precis som herr
Hammenhög, men det var ur en fond, och det
skedde i stillhet, utan porträtt och intervju
och — utan krav. Fonden antog bara att i ett så
utomordentligt vanskligt yrke kunde man
tidvis behöva slumra, tiga och födas på nytt. Hos
oss måste det vara något hjärtnupet med allt,
och min ballongtanke utgick med
beundransvärd realism redan vid starten från detta
folkpsykologiska faktum. Den baserade sig mer på
det snälla än det där så kallade intellektuella.
Förvisso är det något fel i själva systemet,
tänkte den och höll på att sjunka ihop. För
de breda, gestaltrika romanerna som vi alla
går och hoppas på fordras det köttbullar och
en och annan sockerdricka med bornyr på till
maten; för de lika stärkande som
perspektivrika idédikter som vi ståndaktigt signalerar
efter, behövs det biljett till öknar och
bergstoppar — allt går runt i en trist och
dégoute-rande cirkel. I dystra stunder tycks det som
om det enda allmänna ämne som nu kan elda
våra författare till någon glöd är ekonomien,
och det som driver kritiker och essayister till
högsta grad av spiritualitet är det tankerika
ämnet att ingenting finns: lyriken har sinat,
gestalter saknas, romanen i själatåget och så
vidare. Men ingen frågar varför Jeppe super...
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
