Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MIDNATT I ÖKNEN”
av dimensioner. Jättesolar förefalla oss som
punkter utan dimensioner alls. Om vi börja
spekulera över atomen i skalans andra ände,
räcker inte ens fyra dimensioner till. Må
vara att detta är befängda spekulationer men
nog är det uppenbart att vi minst sagt
leva i ett mycket sällsamt och komplicerat
universum, som inte alls liknar den
kolossala ångmaskin våra naturvetande farföräldrar
visade upp för ett häpet prästerskap. Och dess
sex dimensioner kunna mycket väl ha de
egenskaper för oss, som Ouspensky säger att de
ha. Detta tycktes mig vara hans mest
fruktbara och tillfredsställande tanke. Vad vi kalla
Tid eller den fjärde dimensionen är en rad
förverkliganden av ett antal möjligheter. Det
faktum att ett visst ögonblick i sig har många
olika möjligheter har alltid fascinerat mig och
jag har en gång skrivit en pjäs på det temat,
som jag kallade ”Dangerous Corner”, vari
personerna först handlade på ett sätt och så
återvände dit där de börjat och slutligen valde
en helt annan väg. Den femte dimensionen
skulle uttryckt i lekmannabegrepp mycket väl,
som han framkastar, kunna vara alla
ögonblicks utsträckning i det oändliga, det eviga
Nuet. Och jag finner något mycket lockande
i tanken på en sjätte dimension, som i själva
verket innebär alltings slutliga mångfald, ett
universums välkomna svar på vår skapande
fantasi. En färd längs denna sista dimension
skulle betyda förverkligandet av alla
möjligheter, ett tänkbart förändrande av det
Förflutna, ett slutligt förverkligande av detta eller
vilket som helst annat livs fulländade drama.
Jag minns hur jag satt på däck sent en natt
mittpå Stilla havet, medan radiotelegrafisten
pratade om passagerare som han träffat.
— Vi hade en professor här en gång, sade
han tanklöst, som sade åt mig att om ett antal
människor slog sig ihop, skulle det vara
möjligt för dem att förändra det Förflutna.
Det var allt. Jag fick aldrig höra, vad det
var för en professor eller hur han tänkte sig att
miraklet skulle åstadkommas. Men det är
egendomligt, hur människor, förenade av Tiden
men vitt skilda av Rummet, i sina tankar
kunna börja vandra hit och dit på måfå och
så plötsligt alla springa i samma riktning.
Längs vilken dimension färdas de? Jag tror
att jag, redan medan jag halvt förvirrad,
halvt tjusad stirrade på ”A New Model of
the Universe” med Death Valleys öken
runtomkring mig likt en mycket gammal modell
till vår värld, insåg att jag aldrig skulle
komma att skriva min lilla bok om Tiden. Jag
visste inte tillräckligt. Jag hade inte den rätta
sortens hjärna, ty allteftersom nya och
tjusande idéer döko upp, ville min hjärna i stället
för att omsorgsfullt begrunda dem,
ögonblickligen trolla om dem till besynnerliga nya sagor
och dramer. Tydligen kunde jag inte motstå
frestelsen att springa upp- och nerför den
sjätte dimensionen. Om det fanns någon och
inte alltihop var struntprat. Men varför skulle
jag inte, sade jag mig, tro på detta de många
dimensionernas förtrollande universum, vari
vi efter många sorger och bedrövelser till sist
skola hamna för att få det att gå ihop, så som
vi försöka göra i våra romaner och pjäser?
Om somliga av mina vänner ha rätt, då de säga
mig att vi endast existera för en kort tid,
reproducera oss själva och utplånas av döden, så
betyder det bara att j ag en kväll skall gå till sängs
alltjämt utforskande detta tjusande universum
av många dimensioner och så somna in i det
för alltid. Om de ha rätt, skall jag ej vakna upp
från denna sömn för att fortsätta att utforska
mitt universum, men jag skall heller aldrig
få veta att de hade rätt och jag hade fel och
under mitt myggliv här ägde jag dock ett bättre
universum än de och än naturen och
verkligheten lyckats åstadkomma. Give me my robe,put
on my crown; I have immortal longings in me.
Översättning av Tora Nordström-Bonnier
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
