Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: En ballong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BALLONG
Högtid fyllde både själen och ballongen vid
tanken på ett stipendium, vars
kulturbefräm-jande verkan det är alldeles omöjligt att
förutspå — den kan bli noll eller
häpnadsväckande — nämligen: Svenska
Bokförläggares Samfunds stipendier: att utgå som
tryckningsbidrag åt författare, i vilkas manuskript
vi till fullo insett det konstnärliga och etiska
värdet, men som vi — efter moget
övervägande, med berått mod och så sant oss Gud
hjälpe — på grund av manuskriptens
svårartade avvikelser från allmänna tänkesättet,
gängse moralen och vedertagna språkbruket,
dock icke ansett oss böra trycka utan
föredragit att undertrycka.
Det finns inget misskänt geni i svensk
litteratur — men vad är det i vinden som är
de genuina emot, så att vi aldrig får se dem
och höra deras röster, så skiftande olika ...
Här slet sig ballongen loss med en knyck,
den stack i väg över ett hus som ser ut som
en olöst korsordsgåta, seglade vidare över ett
lerigt gärde och fastnade till sist på Sankt
Eriksfabrikernas skorsten, där den
förmodligen sprack. Jag märkte att jag var hemma.
Men nästa morgon kom jag ihåg att för
ballongens glada flykt hade jag alldeles glömt
att berätta färdigt om den danska
konstnärin-nan. Ty det här var ju en saga med god
tendens, avsedd att helt och hållet höja oss över
vardagen. Konstnärinnans karaktär
försämrades icke av de tiotusen silverpenningarna.
Den förbättrades icke heller av dem, ty hon
tänkte icke så särdeles mycket på dem.
Däremot fördjupades den i en påfallande grad inåt
och vidgades i icke mindre sällsam grad utåt.
Allt detta tog sig uttryck i linjer och färger.
Ty underliga äro konstens vägar. Linjerna
utstrålade en ovanlig kraft. Det kändes som
frihet och behärskning. Och de enstaka, de
ensamma, fler och fler i stora hopen, tänkte
vid anblicken: ”Ja, det är sannerligen av
högsta vikt att också vi härdar ut.”
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
