Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Herriot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
HERRIOT
Humanisten, skribenten, girondisten
1.
Franska deputeradekammarens president,
Édouard Herriot, har i en halvt
självbiografisk, halvt apologetisk skrift förklarat, att de
av sitt lands statsmän han mest beundrat äro
Lamartine och — Combes. Lamartine,
giron-disternas hagiograf, den aristokratiske
skalde-politikern och hjältetenoren av år 1848, denne
politikens Paganini såsom Sainte-Beuve kallat
honom i en av sina giftiga stunder — och
”pappa” Combes, en Robespierre i tofflor
enligt Herriots eget uttryck, den småborgerliga
landsortsradikalismens inkarnation, hela det
katolska och militära Frankrikes avsky, som
under sin regeringstid (1902—05) omsatte
den ur Dreyfusaffären framgångna
antiklerika-lismen och antimilitarismen i bister
realpolitik. Vilket par! Den franska radikalismens
Don Quijote och Sancho Panza frestas man
säga, och de tyckas svara mot två sidor hos
Herriot själv: den lyrisk-retoriske ideologen,
skribenten och utopisten å ena sidan, den
verklighetsbundne kommunalpampen,
parlamentarikern och skolpolitikern å den andra.
De båda polerna återfinnas också inom hans
litterära produktion. Från snustorrt sakliga
utredningar i ekonomiska och politiska ämnen
sträcker den sig över gedigna historiska och
kulturhistoriska arbeten till subjektiva,
känslo
fulla essayer och reseskildringar. Denna
spännvidd vittnar till sist bäst om den imponerande
bredden i mannens hela personlighet.
Sedan tjugufem år tillbaka intar Herriot
en central plats i Frankrikes offentliga liv.
Redan 1905 hade den unge gymnasielektorn
blivit mär i Lyon, och ännu i dag är han den
blomstrande industristadens faderlige
styresman. Är 1912 blev han den högförnäma
senatens yngste medlem, och 1919 flyttade han
över till deputeradekammaren som ledare för
radikala partiet. Då hade han hunnit med en
tre månaders gästroll som trafik- och
för-plägnadsminister i Briands andra
krigskabi-nett 1916—17. Konseljpresident och sin
egen utrikesminister efter vänstersegrarna
1924 och 1932 samt några sommardagar
1926, undervisningsminister i Poincarés
samlingsregering 1926—28 och minister utan
portfölj i kabinetten Doumergue, Flandin och
Laval febr. 1934—jan. 1936, partiledare fram
till 1935, då han blev radikalernas
hederspresident, slutligen kammarpresident 1925—26
och nu senast sedan juni 1936 — listan på
hans uppdrag kan omöjligt kallas mager. Även
som forskare och skribent har han många
strängar på sin lyra. Historiker på religionens,
litteraturens, musikens, skolans och
revolutionens domäner, klassisk filolog och
jour
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
