- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / April 1939 Årg. 8 Nr 4 /
287

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Jæren och Stavanger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JÆREN OCH STAVANGER

några av stadens unga levnadsglada borgare
hade planerat. Kielland var icke
kristendoms-fiende — hans mor var förbunden med den
haugianska rörelsen, och han har aldrig dolt
sin aktning för Hauges insats. Men Oftedals
”kaniner” hatade han lika mycket som
prästerna, vilka han älskade att piska med
kierke-gaardska argument. I ”Sankt Hans Fest” målar
han Oftedal som en ren hycklare. Det finns ett
och annat som tyder på att Kielland en tid
lutade åt att hans dom var för sträng. Men
1891 inträffade en dramatisk händelse, som
styrkte honom i hans tro, att domen var riktig.

Lars Oftedal var ett religiöst geni, en
väckelsepredikant av utomordentlig kraft och
en fenomenal organisatör. Han spelade också
en betydande politisk roll, och hans tidning
Vestlandsposten var den kristna vänsterns
ledande organ. Han var, när Kielland angrep
honom, en av landets mest kända och
uppburna kristna ledare. Den 1 november 1891
sitter Kielland mot sin vana i kyrkan på första
bänk. Efter konserten träder Oftedal fram
och bekänner för hela församlingen, att han,
som år efter år angripit de radikala för deras
amoraliska levnadssätt, själv i lång tid levat
i liderlighet och synd. Det var biskopen, som
tvungit honom att ta avsked, och Christopher
Bruun, som förmått honom att offentligt
bekänna. Nyheten hälsades med gråt och skrik
i kyrkan, och under den närmaste tiden, då
skandalens otroliga omfattning började bli
känd, växte ångesten till panik. Kielland själv
kände sig illa till mods inför all denna
falskhet. Han berättar i ett brev till Bjørnson, att
vid hans sida i domkyrkan satt Oftedals
dödsfiende Meyer, som själv till högmässan hade
predikat över fritänkarnas anstötliga fest för
Georg Brändes. Ryktet sprider sig i kyrkan,
och när det når Kielland, kan han icke
underlåta att föra det vidare: ”Saa inpodede jeg
Glæden i Meyers sorte Sjæl og gik bort..
Det är en fruktansvärd scen — den ärlige
radi

kalen, som iskallt konstaterar, att de kristna
ledarna lever i lögn och smuts och inbördes
hat. Man förstår icke den nordiska
radikalismens kyrkoförakt, om man icke erinrar sig
denna hemska scen. I Sverige spelade herrar
som C. D. af Wirsén och hovpredikanten
Mazér motsvarande roll; alla hederliga män
måste fatta förakt för en tro, som gav sådana
frukter.

Kielland skildrar i sitt brev resultaten av
avslöjandet:

”Men udover Landet kan jeg forstaa, at
Alvoret viser sig; fra Haugesunds Kanten
for-tælles, at der var Familier, som efter Slaget
gik raadløse omkring, uden at kunne foretage
sig noget, uden at koge Mad; tre Dage gik de
og stirrede paa hinanden, spurgte, grundede
og vidste ikke sin arme Raad. Jeg har ikke
flere Ord og ikke mer Indignation at udøse;
min Sjæl pines of alt dette Svineri, som nu
hældes ud over os alle for den enes Skyld;
men det gjør godt, det kan aldrig slaa feil;
det er dog en Seier, men en overmaade
stin-kende.”

Lars Oftedals gåta är ännu olöst. En gemen
hycklare var han icke. Ännu några få år senare
hade han i mycket återvunnit de sinas
förtroende, och ingen kan bestrida den
utomordentliga insats han faktiskt gjort. Ännu
tydligare talar den andliga resning hans son ägde
om den andliga kraft, som trots allt fanns hos
den fanatiske predikanten.

2.

Som Olav Storstein uppvisat i sin
marxistiskt inspirerade framställning ”Kielland på
ny” (1936), förmådde Kielland på ett
storartat sätt i sitt författarskap skildra Stavangers
ekonomiska utveckling och de därav
föranledda förändringarna i staden. Trots sina
ivriga försök att senare finna mål för sin satir,
slocknade Kielland snabbt som författare, och
han fick med en viss bitterhet uppleva, hur
Kristianiabohemen och de första nittiotalis-

287

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 20 23:13:13 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-4/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free