Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Jæren och Stavanger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
længes, hvor i Verden jeg kommer.” Den som
läst hans brev, känner namnet Aarre, där han
höll till så många somrar, och där bland andra
både Bjørnson och Brändes — den senare
liknade Jæren vid kulisserna till Dantes
helvete! — besökte honom. Aarre är en stor
bondgård, som jag nu besöker. Den ligger
nära havet, alldeles intill en strid bäck, där
Kielland brukade stå och meta — man minns
hans hänförande vändning i ett brev till Edvard
Brändes:
”Hvorfra jeg faar Lyst til at skrive? — ja,
De kan ikke tro, hvat det igrunden morer mig.
Naar jeg begynder et Kapitel, som jeg har
rigtigt varmt i Hovedet, er det saa morsomt
— ja, jeg vil ikke paastaa, at det er fuldt saa
morsomt som at have en Laks paa Stangen,
men ialtfald som en stor Ørret...”
Vid bäcken står nu en högtidlig minnessten,
som påminner oss om att Kielland en gång
sagt sig vilja efter sin död vila här på Aarre.
Men gården har annars inga högtidliga
minnen. Här kom den präktige mannen, som trots
sin ihärdiga kamp mot präster, latinlärare,
ämbetsmän och pietister klagade över att han
var för fet för att kunna känna verklig
tidsenlig indignation, tågande med dagens
fiskefångst, här ekade skrattsalvorna och klingade
glasen, och här satt han också, när stormen
vrålade och skakade huset, trygg och belåten
med sina korrektur. Jag träffar fru Sine Aarre,
som en gång i tiden som ung flicka passade
upp vid Kiellands bord, och som ännu bevarar
hans brev som dyrbara reliker. Hon berättar,
att han alltid satt och spisade sin lax ensam
mitt i en soffa. Han tärde till laxen dram, öl
och vin, och när jag frågar efter vinet, får jag
veta, att han gärna drack champagne, dock
icke ur ordinära vinglas utan ur husets väldiga
glassockerskål, som någorlunda tillfredsställde
hans krav på ytinnehåll. Men det hände också,
att han somnade i soffan, och glaset kunde då
lätt krossas mot golvet, varför det åtskilliga
gånger måste förnyas ...
Inne i Stavanger, som Kielland gett en
odödlig bild av i sina romaner, står han nu
själv på torget mellan den vackra domkyrkan
och hamnen. Statyn har fint fångat det
myndiga, chevalereska, nästan kungliga i hans
hållning, och man kan icke se den utan att
erinra sig Bjørnsons intryck, då han en gång
mötte Kielland på en stor bal, som president
MacMahon gav i Versailles:
”Kielland var den stauteste, vackreste mand
blandt alle disse tusen ... Han tog sig ud som
en aapenbaring fra et større og kraftigere folk.
Alle saa paa ham; de kunde bare ikke begribe,
hvorfor han ingen storkors hade paa; ti han
var da mindst en kongelig prins fra et fjernt
sneland, hvis slegter ennu hadde race ...”
I stadens utkant står ännu — men som ett
tomt museum — Ledaal, hans fäders stora
herrgård, som man från hans romaner känner
i varje tum under namnet Sandsgaard, och på
hotell Victoria kan man berätta om hur han
kunde beställa en droska med två vita hästar
för att fara ned och ensam förtära en grandios
middag i matsalen, följd av åskådarnas
beundrande blickar. Annars hade grandseigneuren
i regel ont om pengar. Hans tegelverk gick
icke med någon större vinst, och han fick ofta
vädja till vännen Bjørnson om hjälp. En typisk
replik lever ännu: ”Du måste låna mig
tjugufem kronor, för jag vill inte till något pris
vara fattig ...”
Det är egendomligt att se, hur denna staty
dominerar staden. Ty Kiellands hela
författarskap var ingenting annat än en förbittrad
polemik mot borgare, pietister, präster och
ämbetsmän i denna stad, som han älskade och hatade.
Stavanger är den mest pietistiska av alla
Norges städer — där finns en gata, som nästan
uteslutande är omgiven av kyrkor, kapell och
bönhus. Den som har läst ”Sankt Hans Fest”,
minns hur Jörgen baksträvare och hans
”kaniner” (Lars Oftedal och hans anhängare)
lyckades förhindra den glada renässansfest, som
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
