Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Jæren och Stavanger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÆREN OCH STAVANGER
ei livslang samvitspine. Han var den
burt-komne sonen. Når den gamle ættargarden kom
i framande hender og far hans seig inn i
gruv-ling og tunglynde, so han til sist gjekk ut or
livet for eigi hand, var skuldi hans.”
Rolf Thesen har i sina Garborgstudier visat,
hur han förgäves försökte vältra över skulden
på landskapet, på grannarna, på pietismen
— i sista hand visste han hela tiden, att
skulden var hans. Detta skapade hans
författarskaps och livs olösta bitterhet och aldrig hävda
sorg. Kommer man upp till Knutaheio, finner
man på gravkumlet följande strof:
Som Ljose hev den eine Draum
aa brenne ned,
han helsa glad den Skoddeflaum,
som gav ham Fred.
På Time kyrkogård har Garborg senare rest
en sten till minne av sin far; några björkar
har spirat upp kring självspillingens grav. Ofta
satt Garborg här själv i tyst melankoli. Platsen
är Arne Garborgs Getsemane, säger Jærens
fine kännare och diktare Theodor Dahl...
4.
Alexander Kielland är patriciern och
aristokraten, livsnjutaren och ironikern — i grund
och botten ett ganska fredligt barn men
utrustad med vissa renhåriga instinkter, som till
sist drev honom till kamp. Arne Garborg är
den tungsinte slättbonden, evigt ruvande på
släktens tragik, aldrig fri. Det finns i Stavanger
en tredje gestalt, som heller icke hör till de
vanliga. Det är en målare, som tretton år efter
sin död återuppstod från de döda .. .
Hans namn är Lars Hertervig. Han var
i sin ungdom en ung målare, som utan att
vinna större framgångar studerade i
Düsseldorf, men som snart nog blev sinnessjuk och
förföll. I sex år målade han som i feber. Resten
av sitt liv tillbragte han med att som ett ensamt
original med profetskägg vandra omkring i
Stavanger, där han sågade ved och drack kaffe
i köken. Hans öknamn var ”Råtta i lomma”;
en gång, då han låg och sov, hade några
hjärtlösa gatpojkar smusslat ned en råtta i hans
ficka och väckte honom med att skräna: ”Du
har en råtta i lomma ...” När han dog, fick
han sin begravning på fattigkassans
bekostnad, men stadens telefonarbetare samlade
samman två kronor och sextio öre för att han
skulle slippa bäras i rep och få hederliga
stänger på sin kista. Alexander Kielland
betalade tio kronor för att kyrkklockan skulle
ringa över den gamle målaren, och mitt under
begravningen kom han i egen person
instigande i kyrkan med famnen full av
blommor. Det viskas, att Kielland senare en gång
skall ha sagt: ”Jag såg en lärka över Lars
Hertervigs grav ...” Och därmed skulle den
stackars Lars Hertervig mänskligt att döma ha
gjort sin definitiva sorti.
Men ödet ville annorlunda. 1914 ordnades
en nationell konstutställning i Oslo, och
plötsligt kom en konstkännare underfund med
att Lars Hertervig var en betydande målare
— någon anser ett stycke av ett geni.
Konstkritikerna kom uppresande till Stavanger, hans
tavlor, som ingen under hans livstid brytt
sig om, såldes plötsligt för betydande belopp,
och i detta nu har de fått sin plats på
museerna. I Stavangers museum är hans konst
centrum. ”Råtta i lomma” har återuppstått
och blivit en heder och en ära för sin stad ...
4. — B. L. M. 1939. IV.
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
