Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedberg, Olle, Ut med blondinerna! anmäld av Holger Ahlenius - Dahl, Tora, Den befriade ön, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
denna lysande kvicka, intelligenta, träffsäkra
och välskrivna satir med dess skälvande
upprördhet och dess ärliga patos, beror det inte
då till äventyrs på, att Olle Hedberg inte gärna
tilltror människorna någon storhet ens i ondska
utan framför allt är inriktad på deras litenhet,
deras gränslösa förljugenhet och själviskhet?
Han har ett överlägset skarpt öga för den
mänskliga lumpenheten, tarvligheten, fegheten,
grymheten, men lidelsernas, ondskans och
bestialitetens avgrunder har han inte pejlat.
Hans satir rör sig på det voltaireska planet,
inte på det swiftska — därtill är han alltför
mycket av en rationalist — och han når
därför inte heller upp till en Pär Lagerkvists blick
för den verkliga spännvidden mellan högt och
lågt, gott och ont hos den unika dubbelvarelse
som kallas människan. Han rör sig här som
annorstädes helst på det gråmelerade
mellan-registret, som han behärskar till mästerskap.
Kanske har detta också en social sida. Den
som i motsats till Olle Hedberg vant sig att
ordna sina intryck i sociala kategorier har inte
kunnat undgå att iakttaga, hurusom de som
i vår tid minst dåligt stått det onda emot varit
å ena sidan representanter för den högsta
bildningen, präster och intellektuella, å den andra
starka grupper inom arbetarrörelsen, medan
de småborgerliga mellanskikten lättast låtit sig
rycka med i hatets och barbariets virvelström.
Och då Olle Hedberg återigen naglat vid
skampålen pöbelaktigheten i just detta
samhällsskikt, har han säkert mer än någonsin den
historiska riktigheten på sin sida. Men han
vågar inte bygga något hopp om ett bättre
sakernas tillstånd på vare sig sociala eller
moraliska faktorer, ehuru han markerat platsen
för dem båda: pastor Lutherberg och den
modiga kvinna som tar hand om de förtvivlade
blondinbarnen. Blott tiden och döden kunna
åvägabringa någon ändring, menar han. Det
förunderliga är dock, att mänsklig godhet och
uppoffring förekomma även i detta
sammanhang, och att vissa sociala grupper, till vilka
Olle Hedberg själv hör, ännu stå som klippor
i strömmen. Med risk att vara duperad vågar
anmälaren alltjämt tro, att det finns en punkt
där dessa båda kraftlinjer mötas och varifrån
en effektiv reaktion kan tänkas utgå.
Holger Ahlenius
De släta och de lurviga
TORA DAHL: Den befriade ön. Tiden. 4: 75.
Den psykologiska fantasikonsten har aldrig
intagit någon bred mittplats i litteraturen. Det
är en trollslända som dyker ner oväntat och
försvinner. Peter Schlemihls historia hör
exempelvis hit. Särskilt väl tycks diktarten
ligga till för engelskt temperament. I vår egen
yngre litteratur kan man peka på Sigfrid
Lindströms graciöst särartade prosadikter
med deras ångestdova ton. Och just i dagarna
har det uppenbarat sig en bok av Tora Dahl,
”Den befriade ön”, som visar sig höra till
samma oberäkneliga kategori. Den kommer
mild och ömsint ”när jordskred dåna,
världar rasa och stormen ökar oavvänt” och är
försedd med en synnerligen vacker och
suggestiv vinjett av Bull-Hedlund.
Suggestiv och spännande är också själva
fabeln i ”Den befriade ön”. Författarinnan
har valt den klassiska djursagans form. Hon
förflyttar oss till en egendomlig värld, en ö
med strida bäckar och vajande vetefält, berg
med snö på i fjärran; den ligger man vet icke
var i det oändliga universum. Den bebos av
många levande varelser men framför allt av
jordråttornas art och släkte, vilket gräver
gångar i jorden och till det yttre
kännetecknas av slät päls och små ögon med svag syn,
till det inre av försiktig levnadsföring och
rädsla för allt som är ovan jord. De kallar
varandra med spanska namn — något måste
man ju heta. Hos don Negro och dona Negrita
har i ett för övrigt lyckligt äktenskap just en
son kommit till världen, som — o fasa —
är olik sina tre normalt slätstrukna bröder.
Det visar sig att han är av ”lurvionernas”
ödespräglade ätt. Det är en atavism som
sporadiskt dyker upp bland de slätpälsade,
åstadkommande oro och förändringar. De
sticker av från de andra genom lurvig päls,
öppna, seende ögon samt ett obändigt och
bångstyrigt sinnelag. Till deras öde hör också
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
