Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedberg, Olle, Ut med blondinerna! anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
minoritet och har därför sedan länge gjort sitt
yttersta för att hetsa upp allmänheten mot
blondinerna. Detta visar sig vara ett klokt
drag. Ty hur starka underlägsenhetskänslor
man än må bekajas av — och dylika
känslor återfinnas som bekant hos de allra,
allra flesta — så gives det ju alltid någon
som är sämre än en själv: gudskelov att
man i alla fall inte är blondin! Hur detta med
råaste demagogi upparbetade hat mot
blondinerna tar sig uttryck i en rad vidriga episoder
och återspeglas i en enkel själ som
kontors-lärlingen Nicolas Smitt, är vad författaren
berättar. Nicolas Smitt är en av de typiska
genomsnittsvarelser Olle Hedberg älskar att
skildra. Följaktligen reflekterar han aldrig
över sina handlingar, ord och känslor. Han
följer omisstänksamt minsta motståndets lag,
och det skulle aldrig falla honom in att
betvivla riktigheten i vad Lille-far och hans
hej-dukar predika om blondinernas uselhet. Men
en dag upplever han något otäckt. Han blir
vittne till ett pöbeluppträde vid en blondinsk
butik. Ägaren har först skamligen chikanerats
och sedan bortförts i skyddshäkte, och hopen
ger högljutt till känna sin avsky för
blondinerna och sitt gillande av ovannämnda
åtgärder. Men mitt i den tjutande, visslande och
skrattande pöbelhopen stå ett par små gråtande
blondinbarn; de ropa på mamma och pappa
och skrika förtvivlade: man skrattar åt oss!
Nicolas Smitt försöker förgäves fly bort från
denna upplevelse, men den har efterlämnat ett
sting i samvetet. Han hemfaller åt något så
rysligt som eftertanke och grubbel, och pastor
Lutherbergs och några andra prästers
uppstudsighet mot Lille-far gör ett visst intryck på
honom. En dag företar han sig något så
chockerande och besynnerligt som att följa efter en
gammal hunsad och förskrämd blondin och be
honom om ursäkt för att han knuffat ner honom
i gatsmutsen. Och den dag då Lille-fars satelliter
på givet klockslag och över hela riket sätta eld
på blondinernas tempel, plundra deras affärer
och misshandla dem själva, den dagen springer
Nicolas Smitt fram i hopen och skriker: hjälp
mig att släcka! Den rasande massan är nära
att lyncha honom, men han intages i
skyddshäkte, och först då han försöker fly blir han
skjuten bakifrån av vakten. Så må det gå
envar som försöker protestera mot det nutida
häxraseriet, vilket inte står sextonhundratalets
efter som vidskepelse och epidemiskt
vansinne! ...
Nu kan Olle Hedberg naturligtvis inte mena,
att blondinproblemet kan reduceras till en
olikhet i utseende eller att blondinerna äro
förföljda bara därför att de förklarats fågelfria
och därför att man ostraffat får förfölja dem
— ehuru detta nog täcker en god del av
den komplicerade sanningen. Hatet mot
blondinerna rinner dock upp ur mycket djupare
och dunklare källor. Det frodas också i
samhällen där Saliniens rättslöshet inte råder,
även om det inte tillåtes ta sig uttryck i
förbrytelser, och bland folk, vars fysiska
genom-snittstyp inte nämnvärt skiljer sig från den
blondinska. Men Olle Hedberg är inte
historiker eller sociolog utan psykolog och
moralist, och det är antiblondinismens skrämmande
makt över sinnena han i denna uppbyggliga
historia velat studera och förklara. Här som
alltid rör sig hans indignation på det
moraliska planet, inte på det sociala, och som alltid
inströr han i berättelsen en rad skarpsynta
aforismer om den mänskliga naturen som
sådan. Hur pass djupt hans bittra
människokunskap når, visar en passage som denna
(sid. 93 f.):
Har man en gång fått syn på människan,
människan feg och grym, människan i hennes måttlösa
egoism och enorma förljugenhet, människan i hennes
rörande ömklighet, kort och gott människan i hennes
elände, då låter man inte lura sig mer, då blir man
inte vidare bedragen av ordenspladaskor och
julgransglitter, av hysterisk manlighet, av rynkade
ögonbryn och stolt tillbakakastade huvuden, av de
vilda fraserna, de pampiga gesterna, de stora onda
handlingarna och av all den andra smörjan, som
man genom öppen eller hemlig beundran lämnat sitt
samtycke till och tagit ansvar för. Nej, man låter
inte lura sig vidare. Man har sett människan och
vet hur det står till.
Men om man redan förut varit så på det
klara med den mänskliga gemenheten, hur kan
då just blondinhatets och blondinförföljelsens
speciella yttring därav utlösa en så stark
indignation som den tycks göra hos Olle
Hedberg? Skulle han, med all sin illusionslöshet
och all sin skräck för att vara duperad, ändå
inte riktigt ha kunnat tänka sig detta utan
i djupet av sitt hjärta ha erfarit något, som
liknar smärtsam förvåning? Och om man till
sist inte känner sig riktigt, riktigt övertygad av
5. — B. L. M. 1939. IV.
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
