Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dahl, Tora, Den befriade ön, anmäld av Margit Abenius - Forssberger, Annalisa, Högt över oss är hyttan, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
en drömlikt svepande och spännande fart,
kombinerad med en minutiöst omständlig
exakthet i smådetaljer som kan föra tanken
till Kafka. Författarinnan arbetar med
kontrasterna smått—stort, begränsat—gränslöst.
I hennes två föregående böcker,
”Generalsgatan 8” och ”Inkvartering”, står den
minutiösa etsartekniken och de ofta ”små” och
begränsade motiven i en egenartad men inte
alltid lyckad kontrast till syftets djup och
perspektivets vidd. — I ”Den befriade ön” har
författarinnan hittills bäst förverkligat sina
intentioner. De tre första kapitlen med de
distinkta karaktärerna — verkliga porträtt —
och den lustiga satiren har en klassisk
prägel. I fortsättningen höjer sig den diskreta
stilen inte sällan till grann och glansfull lyrik.
Man lägger särskilt märke till
stormskildringarna i fjärde kapitlet. Dess fjällvärld är
ett egendomligt själiskt och visionärt
landskap av köld och ödslighet, med en och annan
vit blomma eller snöfläck eller mjuk boll av
ängsull som ensamma färgfläckar, men med
luften ljudande av fågelsång och millioner
önskningar om det som ska bli verklighet om
millioner år.
Den lågmälda klarheten och den
inträngande stämman i Tora Dahls böcker vittnar
om att hon har ett angeläget budskap att
meddela. Man skulle kunna karakterisera det som
ett sökande efter ett innerligare liv, in i
minsta, skenbart minsta, detalj och en
väldigare rymd över detta. Dess idealism — låt
oss inte kalla den nyidealism eller något
sådant — är att det är viktigt hur man lever.
Det har från kritikerhåll ganska ihärdigt
efterlysts en förnyelse av idédikten i vår
jagiskt inriktade litteratur. Tyvärr betyder
idédikt i detta sammanhang ofta: en dikt om
min (kritikerns) lilla eller stora idé. Tora
Dahl däremot är en författare som i ”Den
befriade ön” har gått och skrivit en dikt om
sin idé — och det är ju bra mycket
intressantare. Man skulle önska att många läste
och begrundade sagan om de svårbesegrade
lurvionerna. ”Några måste vakna och minnas
och se sig själva. De som inte kan se något
annat än ormen kommer att förgås. Något
kommer att hända.” Margit Abenius
Från Bergslagen
ANNALISA FORSSBERGER: Högt över oss
är hyttan. Bonniers. 4: 50.
”Högt över oss är hyttan” är en livsbild
och äktenskapsskildring från en
bergslags-bygd, där den gamla sotsvarta hyttan med sitt
dova dunk och sina lysande fönster är en bild
av det förgångna och evigt bestående och de
folköverfyllda barackerna och alla brokiga
egnahemsvillor med eller utan glasverandor
och torn representerar det oroliga och
individuella — nuet självt med dess fröjd och
plåga. En ung kvinna, Ragnhild, är
huvudperson. Efter en tid av romantisk älskog har
hon blivit gift, en smula socialt nedåt, med en
arbetare vid bruket. Det är författarinnans
intention att skildra hur drömmarna
konfronteras med verkligheten, som här innebär
barnafödande och slit och nötning med andra
människor och mycket annat. Hur går det till
att rädda någon innerlighet och mening ur
detta tillfälliga och osammanhängande som
rinner oss ur händerna?
Annalisa Forssbergers bok är med fel och
förtjänster ganska typiskt svensk. Vi har visst
alla ett stycke målare eller poet eller
natur-svärmare i oss, men med
gestaltningsförmå-gan är det sämre beställt. Vad som saknas i
denna bok är en riktig plan så att det blir
just — en bok. Man skulle vilja stryka många
upprepningar och känsloutgjutelser till
förmån för det väsentliga motivet och de
realistiska scenerna. Det är lösligt och fladdrande
på sina håll. Ragnhilds man till exempel är
svagt och osäkert tecknad. Det hade varit
bättre att låta oss få se honom bara genom
hustruns ögon. — Skildringen är emellertid
varken tom eller likgiltig. Här finns ett begär
att låta orden utsäga något innerligt och
färgrikt. Annalisa Forssberger har sinne för
miljöer och målar inte arbetarhemmen
jämn-struket lika. Färgskalan i ett rum kan säga
mycket. Somliga skaffar sig stämning genom
mystiska lampskärmar och granna kuddar i
soffan. Andra gör radion till ett altare med
ljus omkring. Också rummens människor kan
författarinnan skildra med temperament och
känslighet. Den lilla ”stora” kvinnan Maj t
Stenman, som formar livet efter sitt eget
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
