Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jonson, Erik, Skärgårdshav, anmäld av Sven Barthel - Hodgson, Stuart, Fred? anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
adertonhundratalet, den slutade då, i och
med att saltströmmingstillverkningen dog som
näring. Dess storhetstid inföll under
medeltiden och början av nyare tiden. Då räknades
Svenska Högarna, Gillöga, Hårsten och övriga
fiskeskär till rikets klenoder. Strömmingen
hade då faktiskt en liknande betydelse för
rikets finanser som skogen och malmen har
nu, den representerade helt enkelt levnadens
nödtorft. Med dess hjälp byggdes det svenska
stormaktsväldet upp, och kustens fiskehamnar
omhuldades livligt av monarkerna under hela
epoken.
I fiskeskären levdes under
strömmings-säsongerna ett myllrande liv av skärfolk,
kustbönder och stadsborgare eller deras drängar,
bergen kring hamnen var tätt bebyggda med
små primitiva bodar, och i de större lägena
fanns ett kapell, där prästen eller hamnfogden
välsignade fisket och i den lilla kapellklockan
ringde startsignal för skötrodden. Och från
dessa utkobbar distribuerades sedan
saltströmmingen över städerna och inlandet.
Skälen var flera, men vad som på allvar tog
knäcken på saltströmmingshanteringen var att
Bohuslän blivit svenskt och att sillen gick till
där i väldiga massor under slutet av
sjuttonhundratalet. Sillen utträngde strömmingen från
marknaden. Saltströmmingstillverkningen avtog
stadigt under adertonhundratalet och dog som
näring med nittonhundratalets ingång.
Fiskeskären avfolkades, kapell och bodar fick
förfalla.
Det är detta historiska skeende Erik Jonson
utreder i det första stora kapitlet om Svenska
Högarna. I bokens andra avsnitt, Gillöga, gör
han ett försök att utreda skärgårdshavets och
skärkarlens väsen, en utredning som såvitt jag
förstår är sann, eller i varje fall ligger så pass
nära sanningen som möjligt. Och i det tredje
avsnittet slutligen, Huvudskär, ger han en
redogörelse för den rättsordning, som sedan
gammalt reglerat livsföringen i havsbandet.
Den fiskestadga som i stort sett följdes ända
fram till 1852, var till sitt innehåll urgammal
hävd, men stadfästes en augustidag 1450, då
riddaren på Hammersta, Erengisle Nilsson,
på konungens uppdrag kom seglande ut till
Huvudskär med alla sina skepp, pumpade
fiskarna på fiskets oskrivna lagar och lät sin
skrivare pränta ner dem. Det var alltså inte
en lag, som blev till för att skapa ordning
i skären. Ordningen fanns, den var given av
naturen, utarbetad av erfarenheten. Nu blev
den klart formulerad och präntad på
pergament.
I denna utomordentligt åskådliga skildring
ligger bokens tyngdpunkt och även litterärt
sett dess höjdpunkt.
Och så illustrationerna: Det bildmaterial
som fotografen Per Kjellén här har
åstadkommit visar stor yrkesskicklighet, artistisk
blick och fin förståelse för motivkretsen. En
samling sådana bilder från ytterskärgården
har aldrig förr publicerats, de är faktiskt
underbara. Man brukar tala om att inte kunna
se sig mätt — uttrycket är på sin plats här.
Allt som allt är Erik Jonsons bok ett inom
skärgårdslitteraturen ensamstående verk, fyllt
av kunskap och kärlek; det är ingen konst
att förutsäga att det kommer att räknas som
klassiskt. Sven Barthel
Fred?
STUART HODGSON: Fred? Översättning av
Sten Hedman. Fritzes. 6: 75.
Detta arbete har sitt främsta intresse som
ett uttryck för den ideologiska mytbildning
med vilken den engelska regeringen arbetar.
Boken är följaktligen en panegyrik över Neville
Chamberlain och Münchenpolitiken.
Premiärministern skildras sålunda som en så kallad
”stor man” och om hans ”seger” i München
heter det, att den ”bestod i hävdandet av
lagarna för det internationella umgänget”.
I sin iver att försvara denna tes underskattar
Hodgson slagkraften i Hitlers diplomati och
förbiser Italiens roll vid uppgörelsen i
september 1938. Om man bortser från det
propagandistiska syftet har boken ett visst värde
som en pålitlig biografi över Chamberlain.
Skildringen av de hyllningar som kom
”freds-stiftaren” till del efter München har också ett
betydande intresse som ett exempel på en
hastigt övergående masspsykos.
Bo Enander
Avdelningen ”Nya utländska böcker” införes ånyo
nästa månad.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
