Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Slottskällaren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
SLOTTSKÄLLAREN
Då godsägaren, kammarherre Blomstedt, satt
på sitt kontor måste pigorna passera förbi hans
fönster när de skulle gå till och från källaren
under slottet. Den hade sin nedgång vid gaveln
mot dammen och nådde långt under slottet.
Är 1855 i september satt kammarherrn på
kontoret och tittade buttert ut genom fönstret.
Han var en prosaisk natur, alldeles oberörd
av tidens Hjalmar och Huldaromantik. Men
han hade inte undgått att drabbas av det
romantiska tidevarvets följder. Två dagar
tidigare hade hans unga fru rymt med
bokhållaren, en ung Adonis med uppvriden mustasch
och rutiga, trånga byxor.
Kammarherrn sörjde och saknade sin hustru
mer än han ville erkänna för sig själv. Men
ännu mer fruktade han för att bli beklagad
och föremål för gårdsfolkets prat. Han
stannade inne i sina rum och befallde husan att
försvinna när hon dukat bordet och inte visa
sig förrän han ätit och återvänt till kontoret.
Han satt med huvudet i händerna och
grämde sig över sin olycka då det föll en
ljusning över bordet framför honom. Han såg ut
och mötte ett par respektfullt nyfikna
flickögon. Det var köksan som gick till källaren
och ljusningen kom av hennes vita förkläde.
Kammarherrn mumlade argt och återtog sin
förra ställning. Ljusningen kom igen från det
andra hållet och försvann. Nu skulle väl
slampan sladdra i köket att han satt övergiven
och sörjde, tänkte han. Inte kunde han ge sig
till att dra ner gardinen på dagen heller.
Det var alldeles märkvärdigt vad fruntim-
merna fått mycket spring till källaren de sista
dagarna, tänkte han vidare. Sen det där hände.
Nyfikna varelser!
Varje gång en ljus dräkt fladdrade förbi
brände det till i bröstet på mannen där inne.
Hans hustru hade, det första lyckliga året,
ofta gått till källaren själv bara för att leende
få vinka till honom in genom fönstret. De
ljusa gestalterna som lyste och försvann kom
minnet att bränna starkare.
Utanför på rabatterna lyste höstens astrar
och en solros vände hängivet sitt ansikte efter
sin moder hela dagen, till dess hon sjönk ner
bakom västra slottsflygeln. När köksan gjorde
sig det sista ärendet till källaren, såg hon
kammarherrns ansikte som en grå fläck i det
dunkla fönstret.
Några dagar senare fick inspektören order
om att årets potatisskörd skulle läggas ner
i flygelkällaren. Samt att ett par karlar skulle
skickas ner för att flytta alla grejor från
slotts-källaren och till flygeln. Kammarherrn stod
själv och såg på.
— Möglar det här kanske? frågade en av
karlarna häpet och inställsamt.
— Tig och bär! befallde kammarherrn
barskt. Kanske möglar det och kanske inte.
När källaren var tom befallde han att
muraren skulle hämtas.
— Du ska mura igen källarn här, sade han
till muraren. Smocka igen ingången så det
inte syns att det är källare här. Säg till
inspektorn så får du en hantlangare.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
