Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Slottskällaren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLOTTSKÄLLARES
Kammarherrn gick och muraren gapade
efter honom. När han gått några steg vände
han sig om och var rasande.
— Va glor du efter? Gör jag inte som jag
vill med källaren kanske?
— Jo, kammarherrn, sade muraren
förskräckt och tog av sig mössan.
— Nå, så sätt i gång då!
Efter ytterligare några steg vände han sig
om och sade lugnare:
— Det är ett satans spring på nyfikna
käringar förbi mitt fönster från morgon till
kväll. Det ska bli ett slut på det.
— Ja, kammarherrn, svarade muraren och
tog på sig mössan igen.
it
Vällingklockan ropade och från åkrarna
kom statarna och hjonen i en lång rad hem till
middagen. Först åtta par hästar och efter kom
sex par oxar. Vid bränneriet stannade de ett
tag och Brännar-Lars kom som vanligt ut med
kannskopan full av brännvin åt statarna.
— Kammarherrn har vurti tokug, upplyste
han i dag och hans näsa tindrade i det gråa
skägget.
— Tokug?
— Ja, han hålls me å mura igen källarn
sin. Titta får I si när I kommer förbi.
Statarna söp, blängde och sög
brännvins-dropparna ur skägget. De trodde att
Brännar-Lars skojade med dem. Hästarna tuggade,
trampade otåligt och ville hem.
De magra statarna tog djupa klunkar ur
kannskopan och var mer än halvfulla när de
kom hem till käringen, strömmingen och
potatisen. När de närmade sig herrgården såg
de muraren arbeta med bruk och tegelsten i
källartrappan. Statarna bakom hästarna glodde,
vinglade och svor på att de inte såg i syne.
— Månntro käringen hans ha kummi tebaks
å han mura in na i källarn, sade en av statarna
till kamraterna närmast och slog kors med de
magra mollskinnsbenen.
— Han ha vurti tokug, svarade en annan
med övertygelse. Han skull på Uppsala
hospi-tale.
Det sista oxparet kördes av en femtonårig
pojke som hette Agust Andersson. Han
stirrade spänt på murarens förehavande och hörde
statarens fundering om patronessans öde. Han
undrade hur länge hon skulle kunna leva i
källaren innan hon svälte ihjäl. Någon tanke på
att komma henne till hjälp hade han inte.
Den lok- och okgnisslande processionen gick
vidare upp mot stallarna. En klar dag i
september 1855.
Statarna flyttade hit och dit och efter tio
år fanns ingen kvar av dem som bevittnat
källarens igenmurande. Ingen mer än Agust
Andersson, som nu var gift och hade stat. Han
var för resten fördräng. Några år var
rappningen ljusare där källardörren varit, men
storm och regn hade nu jämnat ut den.
Och när september kom för sextiofemte
gången efter det år kammarherrn murat igen
sin källare hade hans gravsten stått i jämnt
femtio år. Den var av rödaktig granit och laven
växte i små runda fält på den. Förgyllningen
var borta. Hans statare hade för längesedan
dragit av sig stövlarna och strött ut sina ben i de
fridfulla, uppländska kyrkogårdarnas gravvarv.
Där bränneriet stått var nu åker. En massa
tegelskärv i jorden, en metallring som fastnade
på en harvpinne eller en slant som frös upp
under snön och lyste ärggrön mot marssolen,
talade om den forna bebyggelsen.
Godsägaren, som var en praktisk och
modern herre, svor över slottets byggmästare,
som inte förstått att inreda källare under ett
så stort hus. Flygelkällaren räckte inte för
hans behov och så var det för långt att gå för
fruntimren. Om han skulle låta gräva en
potatiskällare vid östra gaveln!
Det kunde också vara trevligt om någon
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
