Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Slottskällaren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
människa gick förbi fönstret de långa
timmarna han måste sitta på kontoret. Därifrån
såg ju gården alldeles öde ut. Kunde vara
trevligt med ljusklädda kvinnor som kilade förbi
och lyste upp ibland. Frun eller jungfrurna.
Efter några dagar började ett par man gräva
ut en källare i släntan på lagom avstånd från
slottet. Det var snart tid att plocka upp
potatisen, men den kunde ligga kvar i stukor på
åkern till dess källaren blev färdig och kunde
la emot den.
Karlarna grävde och Agust Andersson, som
kom stultande på sin dagliga promenad, fick
se dem. Han hade slutat arbeta och bodde
i en stuga som han själv byggt. Han fick
bygga den av gårdens virke och på gårdens
mark på villkor att stugan tillföll herrgården
vid hans död.
Han var fortfarande pigg och nyfiken på
allt nytt som hände. Han stannade vid
karlarna, pustade och stödde sig på käppen. Solen
sken klart, löven började ana rött och äpplena
hängde orörliga på träden. Det lyste av små
höstrosor vid dammen.
— Va bökar ni opp jorn här för? frågade
Agust och hans gamla näsa drog i sig den
färska jordlukten.
— De sir du väl. De ska bli en
petatis-källare åt patron.
Agust funderade en stund.
— Vore de int lika bra att han toge opp den
gamla källarn under slotte där? sade han sedan.
— Under slotte? sade männen och gapade.
Inte e där nån källare?
— Vem ha vure här längst, ni eller jag?
frågade Agust överlägset.
Så gick porten upp och godsägaren kom
gående. Männen stod på spänn för att
meddela honom nyheten.
— Andersson påstår att de ska finnas en
källare under slotte, sade den ene.
— Va — va säger ni? Vad är det för
historier, Andersson?
— Nog finns det källare där, svarade
gubben lugnt. Kammarherrn lät sätta igen den,
för han tålde inte fruntimrens spring förbi
fönstre. Han var fruntimmershatare, si. Det
var när jag var hjonpojke, en sextifem år
sen. Dörrn va strax ve hörne där.
— Och det har Andersson inte talat om
förut! I tjuge år har jag varit hans husbonde
och ingenting vetat. Varför har han tegat
med det?
— Ingen har frägat mej om’et, svarade
Andersson och snusade. Jag springer int me
sånt som ja int har me å göra.
— Det är väl inbillning alltihop?
— Inbillning? Jag minns väl när vi kom
hem te middan just den dan murarn höll på.
— Är det en bra källare då? Flera rum
i den?
— Tie rum så visst som ett.
— Satgubbe, mumlade patron och befallde
männen att sluta grävningen. I stället fick de
hämta smeden och snickaren med verktyg.
— Andersson kan väl stanna och visa oss
var nedgången var?
— Det kan ja fäll, svarade gubben och satte
sig på gräskanten.
O
Ett dovt ljud svarade smedens slägga där
gubben pekade ut den forna nedgången, och
snart föll rappningen i högar och flisor.
Snickaren bröt ner planken innanför och ett
svart hål gapade mot dem. Ljum, unken luft
störtade befriat ut i solskenet.
Agust Andersson gick hemåt och minnena
rörde sig långsamt i hans gammelmansdunkel.
— Ja, det var för sextifem år sen, mumlade
han, och oxraden framträdde med glänsande
horn och gnisslande ok.
Så sjönk den bort igen.
— Kammarherrn har vare dö i femti år,
kom nästa minnesglimt. Ja. Snart blir väl en
ann dö med. Det kan göra just detsamma.
Källaren var bra och används den dag som är.
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
