Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Arthur Rimbaud eller Kampen mot verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
Arthur Rimbaud. Målning av Valentine Hugo 1933.
kursivitet som även i bästa fall inte kan leda
till mer än antydningar.
Arthur Rimbaud föddes år 1854 i
Charle-ville. Av en trångsynt och trångbröstad mor
fick han den sämsta möjliga uppfostran och
blev ett problembarn.
Hemmet var splittrat. Fadern övergav redan
tidigt modern, vilket blev ett hårt slag för
hennes borgerliga självaktning och tvingade
henne att halsstarrigt hävda sig och sin
värdighet mot småstadsförtalet och grannarna.
Hon var bigott och illitterat. Den uppfostran
hon gav barnen var hämmande mer än
utvecklande och skulle, förutsatt att de alla varit
medelbegåvade, haft åsyftad verkan. Hon
förbjöd oftare än hon tillät. Hon blandade sig
i allt med den begränsade naturens
ofördragsamhet och censurerade varje försök till
själv
ständighet. Till en lärare som varit vänlig
mot sonen Arthur och lånat honom böcker
skrev hon brev, fyllda av moderlig harm, där
läraren hotades med rektorsanmälan och där
den förbjudne Victor Hugos namn stavades
Hugot. Och med en urfransk bondkvinnas
hela härsklystenhet sökte hon hålla barnen
kvar under sin viljas bann även sedan de
blivit vuxna. När alltså Rimbaud för att
fördriva den oändligt tomma tiden i Aden (där
han mot slutet av sitt liv var anställd som
agent och uppköpare i en kaffefirma)
började ägna sig åt vetenskapliga geografiska
studier och sände hem en summa pengar till
inköp av instrument, köpte hon egenmäktigt
en åker för hans sparade slantar och
förmanade honom obarmhärtigt att avstå från
sina dumheter.
Framför allt gav hon barnen i arv den
franske borgarens ytterligt beroende
inställning till penningen. Hon lärde dem sin
slutenhet och misstrogenhet. Hon uppfostrade
dem till sin egen begränsning.
För en natur som ursprungligen är för rik
och impulsiv att vilja spara på sig själv kan
en sådan barndom få svåra följder.
Hämningar, som för normalmänniskan bara är
behagligt konserverande klassfördomar, blir
för honom främmande och outhärdliga
bördor som hindrar honom i alla hans rörelser.
Redan av ett fragment från Rimbauds
åttonde år, ett av de få som undgått den
stora autodafén där han lät sin litterära
kvar-låtenskap gå upp i rök, kan man läsa sig till
hans kommande inställning till livet. Stycket
handlar om vad han skall bli när han blir
stor: han skall bli ”rentier”, han vill vara
fri och obunden av alla yrken och
förpliktelser. Och som vuxen ser han sin frihet
endast i förening med en absolut oberoende
ställning och vägrar att hålla till godo med
den relativa frihet som står varje människa
till buds. Vilken punkt i hans senare liv man
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
