- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Maj 1939 Årg. 8 Nr 5 /
335

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Arthur Rimbaud eller Kampen mot verkligheten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARTHUR RIMBAUD

än väljer och vilket mål hans kamp än för
tillfället gäller återfinner man denna olyckliga
kärlek till det absoluta. Han känner sig
följaktligen beroende av allting, av pengarna och
av bristen på pengar, av modern och av
upproret mot modern, han känner ständigt trycket
av ett dubbelt missnöje utan att någonsin göra
klart för sig hur eller varför. Han är alltid
otillfredsställd. Han kämpar blind som Sisyfus
mot ett oförstått olycksöde, lyfter i sina mest
patetiska ögonblick beroendet så högt att det
nästan är frihet, men faller åter tillbaka och
dukar under för sitt arv ...

”Jag! Jag som trodde mig vafa en trollkarl
eller en ängel, frikallad från all moral, jag har
återbördats till jorden med plikten att söka
mig en plikt och att brottas med den
skrovliga verkligheten! Bonde!”1

Vad han hade sökt och ett ögonblick trott
sig finna, innan han tvangs att skriva detta
sitt avsked till dikten, var ett trollspö med vars
hjälp han omedelbart skulle kunna förvandla
anden till materia, önskningarna till påtaglig
verklighet. Men dikten och drömmen lyckades
aldrig bli mer för honom än en overklig lyx
och som sådan otillfredsställande. Och här
ligger grunden till hans tragedi: han var
sliten mellan två verkligheter som han inte
kunde förena med varandra, drömmens
verklighet och vakans, rusets verklighet och
nykterhetens, omedvetenhetens verklighet och
medvetenhetens. Han kunde inte se den ena
som frånsidan och den andra som framsidan
av en och samma verklighet, av ett och samma
liv, utan var dömd till en ständig dualism, en
evig pina mellan tvenne eldar. Han levde
på en gång två liv, ett jordiskt och ett
överjordiskt, han levde tvåstämmigt, men de båda
melodierna gick i varandra främmande
tonarter och han kunde trots all möda inte
tvinga dem samman till en harmoniskt
klingande kontrapunkt. Han var en levande

1 ”Une saison en enfer”: Adieu.

dissonans. Återbördad till jorden från sina
svindlande inre upplevelser plågades han av
en brännande skamkänsla därför att hans
inre verklighet inte motsvarade den yttre.
Hans egoism var dubbel, men han fattade
inte att det var hans uppror mot sina egna
hämningar, hans själs klasskamp, som delade
honom i två delar, lika främmande för
varandra som två folklager och lika övertygade
om var sin rätt. Automatiskt ledde krisen till
en enda möjlig lösning: oinskränkt diktatur
åt endera parten.

I ”Une saison en enfer” tvekar han ännu.
Han passerar revy med alla sina illusioner
och nöter den sista glansen av sina
förhoppningar. Ena stunden försäkrar han:

”Vår väg leder mot Andens rike. Det är
alldeles säkert, det är ett orakelspråk jag
säger. Jag förstår, och eftersom jag inte kan
förklara vad jag förstår utan hädiska ord
skulle jag vilja tiga.”1

Men nästa stund är allting misströstan
igen. Dikten är ett självbedrägeri, kärleken
ett dubbelt självbedrägeri, arbetet för lönlöst,
vetenskapen för långsam, vetenskapen som
ändå adlade människan till ny frihet. De
gamla idealen övertygade honom inte längre,
och de nya kunde inte ge honom trollspöt som
förverkligade det overkliga, som genast
öppnade portarna till ett rike där andens makt var
oinskränkt. I religionen kunde han inte ta sin
tillflykt och revolutionen dröjde för länge
— ty det måste ha varit revolutionens
förlovade land han tänkte på när han skrev de
vackra raderna om sin egen och människans
bebådade, efterlängtade Jul:

”1 samma öken och i samma vinternatt
väcker silverst järnan ständigt mina trötta
ögon med sitt ljus, ständigt utan att väcka
Livets Konungar, de tre vise männen, hjärtat,
själen och anden. När skall vi gå över berg
och hav för att hälsa det nya arbetets födelse,

1 ”Une saison en enfer”: Mauvais sang.

335

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 21 00:34:36 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-5/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free