Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Arthur Rimbaud eller Kampen mot verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR RIMBAUD
och just nu vill det mänskligas undergång på
jorden har haft sin hand med i spelet. ”Makten
att begära är den första, tvånget att försaka
är den andra” — underförstått: för mycket.
Och den andra föds av den första. Den som
alltför gärna vill till himlen hamnar förr eller
senare i helvetet. Den som alltför gärna vill
göra underverk hamnar förr eller senare i en
sådan misär att han tvivlar på brödet han för
till munnen. Rimbaud har — på litteraturens
mera beskedliga fält — något av en Karl XII
eller en Napoleon, att endast nämna namn ur
det förflutna, ty liknande namn finns som är
aktuella nu. Det är den fallna ängelns historia
i modern replik.
Meningen med oss är dock varken att vi
skall vara änglar eller djävlar utan människor
på jorden och det tycks vara svårast av allt.
Det finns för många problembarn bland oss.
Vi sätter våra ideal för högt, vi ber om för
mycket, och när vi inte får som vi vill blir vi
elaka till humöret och börjar kasta bomber
— eller speglosor om vi är diktare. Vi börjar
häda oss själva och det är det värsta vi kan
göra, värre än att häda något annat, ty vi
har bara oss själva att göra det bästa av.
Hur rätt hade inte Rimbaud när han skrev:
”Helvetet kan inte nå hedningarna”! Han var
trots all sin böjelse för det oerhörda och
gränslösa också ibland en siare, en verklig
mänsklighetens siare. I hans bästa ögonblick
finns på hans ansikte något av samma
skimmer som över Frödings Satan — det är då
han tigger ”en droppa vatten”, inte en droppa
nåd från ovan utan en droppa vanligt,
verkligt vatten. En droppa enkelhet och
mänsklighet som kan förlösa honom från det lågande
oerhörda. Och han blickar tillbaka mot
Guldåldern, ”la sagesse première”, och fram mot
Friden på jorden, den guldålder han väntar
efter långt om länge, när de två kämpande
makter bragts till ro, som för ögonblicket tagit
hans egen själ till valplats. Det är knappt han
tycker sig kunna skönja den bortom
tidsåldrarnas töcken och åter tar makten att begära
för mycket fatt i honom — alla medel tycks
honom för långsamma, han kräver sin del
omedelbart, fastän det som skulle gett honom
kraft att vänta och som kanske en gång skall
föra oss tillbaka till guldåldern vore något av
den hedendom som annullerar helvetet. I all
sin översvallande rikedom är Rimbaud en
impotent, och så blev han i stället för
människa ett offer och en hjälte, en av dessa
hjältar som bländar oss men som vi inte
behöver, ty hans seger var en Pyrrhusseger
och hans gloria vunnen genom självstympning.
Han är förebildlig som exempel. Låt oss
emellertid inte för hans skull glömma sådana siare
som våldsamt upprest sig mot det traditionella
svart-eller-vita och ont-eller-goda sättet att tolka
verkligheten och i stället krävt ett Marriage
of Heaven and Hell.
Hur föga revolutionär var inte Rimbaud
trots alla sina åthävor — och hur mycket
anarkist! Ett offer för den sociala och
kulturella disharmonin, ett offer för sitt eget
attentat, oförsonlig och därför svag. Hjältar
av den typ som mänskligheten verkligen
behöver ser helt annorlunda ut — som de
gamla kinesiska generaler vilka följde
vishetsregeln att retirera två tum för varje tum de
avancerade eller som Tolstojs store cunctator
Kutusof som dock lade grunden till Napoleons
fall. De liknar ålderdomen själv, mossiga stenar
som bara ligger i vägen för dem som tror sig
om att kunna gå alltför linjerakt på målet.
Och befinner sig inte mänskligheten just
nu i samma våldsamma pubertetskris som den
vilken fällde Rimbaud, kommer inte hela
olyckan av att släktet är för ungt, for mycket
underbarn och problembarn? Den primitiva
guldålder mot vilken Rimbaud såg sig om
efter räddning och efter vars spår Lawrence
och andra sökt över jorden, måste inte det
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
