Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Arthur Rimbaud eller Kampen mot verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
svag karaktär som hellre sökte en
melankolisk tröst i det trygga ruset än han hjälpte
vännen att jaga efter en okänd lycka. Han
blev snart en besvärlig black om foten och
den säregna vänskapen slutade med ett
svartsjukedrama och ett revolverskott som förde
Verlaine i fängelse och befriade Rimbaud
från hans sista litterära bekantskap. Och det
var säkert på Verlaine han tänkte då han
antagligen som en marginalanmärkning till
ett stycke i den redan färdiga ”Une saison
en enfer” tillfogade orden: ”Sålunda har jag
älskat ett svin.”1
Rimbaud började vakna. Förtrollningarna
skingrades. Han tyckte sig åter se världen
och människorna sådana de verkligen var.
Han började skämmas som man gör över vad
man gjort i drömmen eller i ruset. Han
skämdes över att ha misslyckats och låtit
lura sig av en dröm, han skämdes över att
han förgått sig och blottat sig.
Och det hela hade verkligen bara varit en
dröm, ett rus, en tid av våldsam inspiration,
både konstlad och naturlig. Rimbaud var en
profet som inte trodde på sin gudomliga
kallelse annat än i ruset eller i drömmen. Han
var en skeptiker på trefoten och när ångorna
skingrades var honom orakelspråken likgiltiga
eller besvärande. Han saknade det fasta stödet
av en religion eller en medveten övertygelse.
Och när han slutade skriva gällde hans avsked
egentligen inte dikten (som han orättvist
kommit att förakta) utan profetian.
Säkert kändes det bittert att bita huvudet
av skammen och för alltid lämna drömmarnas
paradis. Hans fel var Hybris. Han hade velat
profetera gudarna förutan. Därför blev han
slagen med blindhet och där han nyss sett
mening och klarhet såg han nu bara ”sin
dumhet”. Krisen tvingade honom att stympa sitt
eget jag, att begå ett andligt självmord. ”Une
saison en enfer” är en enda labyrint av omöj-
1 ”Une saison en enfer”: Alchimie du verbe.
liga utvägar, där han förtvivlad irrar omkring
utan att finna sitt ödes ariadnetråd, en
labyrint av glödande skam och ettrig ånger, ett
diktarhelvete.
”Tänk om fördömelsen är evig! En
människa som vill stympa sig själv är fördömd,
inte sant? Jag tror mig vara i helvetet, alltså
är jag där. Det är katekesen som går i
fullbordan. Jag är slav under mitt dop. Föräldrar,
ni är skuld till min olycka och er egen. Jag
är oskyldigt dömd! — Helvetet kan inte nå
hedningarna.”1
Det dop han talar om är inte bara det
kristna dopet utan civilisationsdopet i vidaste
bemärkelse. Om man vill kan man i honom
se ett offer för de primitivistiska drömmar
som den moderna samhällsmänniskan med
nödvändighet måste hysa om hennes
känsloliv är intensivt.
Rimbaud dog i Marseille i augusti 1891,
efter ett äventyrligt liv i främmande
världsdelar, ständigt förföljd av det frätande
missnöjet och av känslan att ha levat förgäves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
