Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Böcker från väster - Anmälda böcker - Faulkner, William, The Wild Palms - White, Patrick, Happy Valley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRTUR LUNDKVIST
absoluta kärlek. Han fruktar ingreppet, men
hon är den starka och betvingar honom med
den gemensamma kärleksidén. Hon dör och
han kommer i fängelse: en tillflyktsort undan
verkligheten, för ett liv i minnena utanför
tilldragelser och tid.
Även dessa båda är ett slags
oskuldsfullhetens offer, som bedrar sig med kärlekens
idé. Men kärleken som ett mål i sig förtär
sig själv och leder till upplösning, undergång.
De är ett romantiskt kärlekspar, sentida
efterföljare till Romeo och Julia eller Tristan och
Isolde; men deras kärleksdröm är i all sin
realism ännu mera fantastisk: ty de vill
förverkliga den i livet, i stället för att söka den
enda möjliga lösningen, i döden. De skyller
på världens nutida tillstånd, civilisationens
metalliska förhårdnande, som inte längre låter
kärleken leva. Men i grunden är det ju själva
kärlekens idé som bär döden inom sig,
emedan den avskiljer sig från livssammanhanget,
sluter sig kring sin självtillräcklighets vita
pärla.
Båda två är typiska Faulknerfigurer:
kvinnan med sin styrka, sin orygglighet i
passionen, och mannen, den svagare naturen, så
ohjälpligt fascinerad av henne. Det finns en
hård oböjlighet i hennes lidelse, en opersonlig
besatthet; hon är utan ömhet för honom, han
blott ingår som ett objekt i en extatisk rit.
Hennes kärlek är i sista hand en drift till
självförintelse. ”Kärlek och lidande är samma
sak”, förklarar hon, ”kärlekens värde är
summan av vad man måste betala för den och
varje gång man får den billigt har man lurat
sig Själv.” Och hon uttrycker sin
dödslängtan med ord som dessa: ”Jag älskar vatten.
Det är i vattnet man ska dö. Inte i den heta
luften, på den heta marken, för att vänta i
timmar innan blodet svalnar tillräckligt att
låta en sova och i veckor för att håret ska
sluta växa. Vattnet, kylan, för att svalka en
hastigt så att man kan sova, för att tvätta
bort ur hjärnan och ögonen och blodet allt
vad man någonsin sett och tänkt och känt
och velat och förnekat.”
Det är som om Faulkner tagit upp några
av genomsnittsmänniskans populärromantiska
föreställningar om sig själv, några
kriminal-och filmromantikens fiktionskaraktärer, vars
tendenser han utfört i deras paradoxala
konsekvenser och konkretiserat till kusligt
levande symboler: äventyrshjälten vars
tillflykt blir fångenskapen, kärlekshjältinnan
som fullföljer sin roll in i upplösning och
död. Faulkner blir på så sätt inte bara en
ovanlig skildrare av nutida liv utan även
något av en, till dels kanske omedveten,
kritiker av nutidslivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
