Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Böcker från väster - Anmälda böcker - Eliot, T. S., The Family Reunion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
havet vill de inte tro honom: sådant kan inte
förekomma i deras familj. Själv börjar han
ana att hemligheten med hans sönderslitna
själstillstånd är att söka i det förflutna. Han
har vuxit upp till ett på förhand bestämt öde,
berövad sitt eget liv, påtvingad en roll i
kampen mellan modern och fadern. Av
mostern, den bistra skolföreståndarinnan, får
han äntligen veta sanningen om föräldrarna,
hur modern försökte äga och betvinga fadern,
hur han först ville döda henne och sedan i
stället flydde sin väg. ”Det är möjligt”, säger
hon, ”att du är vår olyckliga familjs
medvetande, dess fågel som utsänts att flyga
genom skärseldens flammor.” Synden i det
förflutna strävar genom honom att bli född till
medvetenhet och sålunda kunna finna
försoning. Det förflutna måste förlösas från sin
börda av skuld genom hans ställföreträdande
lidande, på det att framtiden ska befrias.
Modern som förlorat allt genom att vilja äga
det är färdig med livet; själv lämnar han
Wishwood för alltid, ännu oklar om sin
uppgift, men fast besluten att bringa offret som
ska upphäva familj eförbannelsen.
Vart tar man vägen från en vanvettig värld?
Någonstans på andra sidan om förtvivlan,
till andakt i öknen, törst och förnedring,
en stenig tillflyktsort och ett primitivt altare,
den brännande solen och den isiga vakan,
omsorg om enkla människors liv,
okunnighetens och obotliga sjukdomars lärdom.
Det är Eliots ständiga tanke som utvecklas
på nytt, purgatorietanken, reningsidén,
befrielsen från det förflutnas misstag genom
lidande. De moderna spekulationerna i nya
tidsdimensioner har färgat hans fantasi och
givit en märklig konkretion åt hans
föreställning om alla handlingars ofrånkomliga
sammanhang, deras bundenhet vid en rent
fysisk-psykisk orsakslag. ”Av det förflutna kan man
endast se det som är förflutet, inte det som
alltid är närvarande. Detta är det som har
betydelse”, heter det. Han tror på
tillfälligheternas oundviklighet: ”Tillfällighet är plan
och planen är tillfällighet i en sky av
oveten-het.” Och han tror i katolsk stil på en
gemensam mänsklig skuld som sätter sin prägel på
hela universum; den enskilda
familjeförban-nelsen i dramat företräder bara en ringa
aspekt av den större tragedien.
En förbannelse är skriven
på tingens undersida,
bakom den leende spegeln
och bakom den leende månen.
Genom förloppet skymtar den antika
tragediens mönster, men här befriat från all
förenklad mekanism, klätt i subtilt fördjupade
känslor och tankegångar. Det finns ingenting
störande katolskt i detta drama, men väl en
personlig upprördhet, en ovisshetens vånda.
Eliot är ju som vanligt en mästare i det
tekniska, i versens självfallna, fria och dock fasta
rytm, i formuleringarnas metalliska halt,
deras stundom Dantelika lyskraft. Det är
varken moraliska konstruktioner eller
psykologisk analys han i sista hand är inriktad på,
det är en känsloupplevelse han vill förmedla:
en aning djupare än alla förnimmelser,
djupare än förnimmelsen av lukt, men lik en lukt
däri att den är obeskrivlig, en ljuv och bitter doft
från en annan värld.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
