Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Litterärt New Yorkbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ningar om orsakerna härtill. Intressant — och
ganska osympatiskt — är att man utnyttjat
Hitlers kända påstående, att han på sin tid
genom sin värvning i den bayerska armén
förlorade sitt österrikiska medborgarskap och
var statslös, som förevändning för att icke ge
honom honorar. Juridiskt tycks saken vara i
ordning. Inkomsterna på boken tillfaller i
stället de politiska flyktingarna!
En skribent, som med illa dold belåtenhet
följt detta knepiga förfaringssätt, är Sinclair
Lewis’ temperamentsfulla maka Dorothy
Thompson, som är uppskattad ”columnist”
i New York Herald Tribune. Hon är den
amerikanska redikalismens främsta publicist,
Och hon förföljer envist alla nazistiska
symtom inom landet. När nazisterna i New York
i början på året anordnade ett jättemöte för
20 000 människor i Madison Square Garden,
infann sig Dorothy Thompson och tvekade
icke att högljutt protestera, när flosklerna blev
henne för starka. Hon blev också i laga
ordning utkastad.
I gengäld har Dorothy Thompson gjort vad
hon kunnat för att skaffa den landsflyktige
Thomas Mann ett nytt hem och ett nytt
fosterland i Amerika. Thomas Mann bor
numera i en villa i Princeton, tillsammans med
hela sin familj, och hans barn Erika och
Klaus Mann, kända bland annat från den tid
de hade en — låt mig säga uppsluppen —
modernistisk kabaré i Schweiz, har just
publicerat en biografi över fadern. Thomas Mann
reser regelbundet omkring i landet och
föreläser — nu senast om demokratiens
kommande seger. Han för ett segt fälttåg mot
nazismen och Hitler och har här ute vunnit
en stor popularitet — trots sin bristfälliga
engelska. Man kan gott förstå hans kampanj.
Däremot är det uteslutande motbjudande, då man
på de amerikanska biograferna möter en
brorson till Hitler, som flinande tar avstånd från sin
farbror och hyllar amerikanerna för deras frihet.
Den amerikanska frihetsideologien
gestaltas på ett tilltalande enkelt och värdigt sätt i
en av den sista tidens märkligare litterära
nyheter — Robert Sherwoods skådespel om
Lincoln, ”Abe Lincoln in Illinois”. Sherwood
tar avstånd från den mycket kritiska analys
av nationalhjältens psykologi, som Edgar Lee
Masters för några år sedan gav i sin stora
biografi, och bygger i stället vidare på Carl
SandbüRGs utomordentligt väl genomförda
skildringar av Lincoln under ”prärieåren”.
När Lincoln i skådespelet försvarar den svarta
rasens rätt och hävdar, att man en vacker
dag lika väl kan komma att frånkänna
judarna — eller helt enkelt de fattiga —
människovärde, så märker man, hur
nationalhjälten spelas ut i dagspolitiska syften. Men
detta sker endast i förbigående. Själva den
psykologiska bilden av Lincoln — denne
osäkre, självkritiske och handlingsovillige
man, som steg för steg tvingades fram till
ansvaret, verkar helt övertygande.
Jag hade en dag tillfälle att närvara vid
en av The dutch treat club’s luncher—• talare
var för övrigt Bunny Austin, som slagit
rekord med sin bok ”Moral rearmament — the
battle for peace” (en halv million exemplar!).
The dutch treat1 club är New Yorks
förnämsta sammanslutning av konstnärer,
författare, publicister. Tydligt var, att man här stod
inför en mycket radikal församling, som inte
hade mycket till övers för nazismen. Ä andra
sidan var det lika tydligt, att många av de
ledande amerikanska intellektuella hyste en
oro för hur det egentligen skulle gå med den
amerikanska friheten. En frihetsdemokrati
med tolv millioner arbetslösa gör icke något
mera övertygande intryck. Man börjar
allmänt känna, att det finns ett grundläggande
fel i den amerikanska demokratien, och
1 ”To treat” är att bjuda (över lag, på en drink).
”Dutch treat”, d. v. s. att bjuda som en holländare,
innebär helt enkelt, att var och en betalar för sig
själv.
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
