Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Litterärt New Yorkbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRT NEW YORKBREV
Morgans ”The Flashing Stream” kom hit
med alldeles samma skådespelartrupp, som
med sådan framgång spelade stycket i
London. Här slaktades stycket grundligt och
välförtjänt, särskilt av Richard Watts j:r i
New York Herald Tribune.
De två ledande morgontidningarna — New
York Herald Tribune och New York Times
— har annars varje söndag stora litterära
bilagor, som gör ett mycket imponerande
intryck genom den prydliga ombrytningen och
den påtagliga fullständigheten. Men de
kritiker, som skriver i dessa tidningar, tycks sakna
normer. Det tragiska är, att Amerika
verkligen har ägt en ytterst förnäm kritik,
representerad särskilt av de två nyligen avlidna
jättarna Paul Elmer More och Irving
Babbitt. Läser man de tre volymerna i den
förres andra serie av ”Shelburne Essays” eller
Irving Babbitts sista bok ”On being Creative”,
skall man finna en amerikansk kritik, som
i stilistisk elegans, filosofisk fördjupning och
normerande stringens kan tävla med den bästa
europeiska, det vill säga den franska. Det
sorgliga är bara, att dessa två fina kritiker så
gott som fullständigt tycks sakna lärjungar.
Deras humanism frodades vid vissa
universitet, och de nådde in i tidskrifterna. Men de
kunde aldrig på något avgörande sätt påverka
dagspressens litteraturkritik. Och för
närvarande saknar Amerika all betydande kritik.
2.
Redaktören för Forum, doktor Henry
Goddard Leach, själv en av de bättre
kritikerna av den konservativa skolan, förde mig
en dag üllsammans med några ledande
författare, särskilt lyrikern Christopher La Farge
(som ser ut alldeles som Gustav Sandgren).
Samtalet skulle icke ha förts i Amerika, om
det icke snart nog hade börjat kretsa kring
honorarfrågan. Det visade sig till min
förvåning, att de amerikanska författarna icke
har större möjligheter än sina svenska
kolleger. Diktböcker säljs även här bara i några
hundra exemplar, och om en roman kommer
upp i 6 000 exemplar, så är det en alldeles
utmärkt siffra. Royaltyn är också här ute
densamma som hos oss, varför författarna i
regel icke kan försörja sig på litterärt arbete.
Det är endast några jättar, som lätt kommer
upp i höga siffror, som Sinclair Lewis. Den
stora chansen, som alla hoppas på, är att bli
accepterad av bokklubben och så med en gång
komma ut i drygt 75 000 exemplar. Av
skandinaviska böcker känner man här på sin
höjd till Sally Salminens ”Katrina”, som
verkligen blev en best-seller. Ingen av de yngre
svenska författare, som översatts, hade någon
av mina amerikanska vänner ens hört talas om.
Förbluffande nog erhåller icke heller
kritikerna högre honorar än sina svenska kolleger.
Det finns några ”columnists” som kan komma
upp till svindlande summor, men de är ytterst
få. En ordinär litteraturkritiker i en New
Yorktidning kan vara glad, om han kan
förtjäna 5 000 dollar om året, vilket här ute
motsvarar kanske 15 000 kronor hemma i
Sverige. Man bör också minnas, att de bästa
New Yorktidningarna — som de två nyss
nämnda — har förbluffande små upplagor:
mellan 600 000 och 800 000 exemplar.
3.
Ser man på best-sellerlistorna från de sista
veckorna, skall man till sin häpnad finna, att
den mest läste författaren i ögonblicket är
en viss herr Adolf Hitler. Men detta
faktum får inte tolkas som ett tecken på att
Hitler håller på att vinna någon större
popularitet i Amerika. Tvärtom — det är klara
motståndare till nazismen, som publicerat
hans ”Min kamp” i dess första version för
att därmed avslöja hans verkliga syften.
Upplagorna innehåller noggranna anvisningar om
vad som strukits i senare upplagor och antyd-
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
