Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sigfrid Siwertz: Dröm på resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SIGFRID SIWERTZ
DRÖM PÅ RESA
[1]
Äntligen ångar stora Kontinentalexpressen
in på station. Efter en resa som förefallit mig
ändlös vacklar jag ut i en jättelik, dånande
banhall. Det vill säga jag vet att den dånar,
men personligen märker jag inte så mycket
av det, för jag har blivit ganska lomhörd. Det
är en oerhörd säckstation med hundratals
glimmande spår. Man skulle tro att alla
världens tåglinjer slutade här. Lyckligtvis har jag
inget stort gepäck att ta hand om utan bara en
vanlig handväska. I allmänhet reser man med
större och större gepäck allt som man åldras,
men med mig förhåller det sig tvärtom, mitt
bagage blir mindre och mindre. Till slut
kommer det väl att alldeles försvinna.
Väggarna på stationen är fullklistrade med
en och samma annons, där en väldig röd tjur
står med namnet Apis mellan hornen. Jag
antar att Apis är något stärkande medel. Apis,
Apis, överallt Apis. Folk måtte vara ganska
trötta här i stan. Själv vet jag inte riktigt om
det är trötthet jag känner, men jag får ett
slags yrsel när alla hotellvaktmästarna kastar
sig över mig. Jag har inte telegraferat och inte
skaffat mig en enda adress. Ingen väntar mig
här, nej, inte en levande själ — utom förstås
Grand, Cosmopolite, Terminus, Excelsior och
allt vad de heter. Men de tycks i stället desto
ivrigare. Egentligen har jag mycket litet reda
på den här stan och jag vet uppriktigt talat
knappast varför jag kommit hit.
Jag räcker min väska åt en tunn, blek karl,
som står ytterst i flocken och tydligen inte
har vett att hålla sig framme. Det är något
i namnet han bär på sin mössa som tilltalar
mig, fast själv skulle han nog lämpat sig bättre
som begravningsentreprenör. Nu sitter jag
ensam, naturligtvis ensam, i hotellbussen som
glider såpigt mjukt över asfalten. Några
svängar och vi är framme. Hotellet tycks
ganska modest men ändå inte att direkt klaga
på. I vestibulen hänger återigen den röda
Apis, enligt min mening tämligen malplacerat.
Uppe på rummet, som är intetsägande men
propert, kommer städerskan in och plockar
med sängöverkastet. Hon är en gammal kvinna,
vitklädd och med vitt huckle som en
sjuksköterska. Hon talar egendomligt nog mitt
modersmål, dock med en främmande brytning.
— Det här är ett sånt tyst och behagligt
rum, säger hon. Ingen har dött här på flera
månader...
Dött på flera månader? Vad tusan menar
människan egentligen? Här är väl inte fråga
om att dö. Det är väl inte på ett sjukhus jag
tagit in. Hon måtte vara lite virrig. Fast hon
ser så snäll ut, så jag inte har hjärta att göra
någon anmärkning.
Om man skulle ta en titt på stan medan det
ännu är ljust. Kan för resten behövas att jag
rör lite på benen efter den långa tågresan. På
[1] Det är endast med bävan jag ger denna
autentiska dröm till pris åt tidens fruktansvärda
drömtydare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 21 00:51:41 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-7/0008.html
