Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Dröm på resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgående språkar jag med portiern. Han är
en rapp, rund karl med flottig hy och två
korsade nycklar på rockslaget. Han talar alla
språk samtidigt, ger snabba, opersonliga besked
och tittar därvid liksom redan bortom mig på
nästa resande. Jag lyssnar bara till hälften på
vad han säger om stadens sevärdheter. Hans
ton är så affärsmässig, att jag fruktar att bli
desillusionerad på förhand. Och jag har en
fordran att folk som jag talar med ska märka
min existens. Nej, jag tycker verkligen inte
vidare om den där portiern utan smiter så fort
jag kan ut på gatan.
Det är något särskilt med de första stegen
i en alldeles främmande stad. Mänskorna,
husen, själva belysningen har något visst
eggande och hemlighetsfullt även för den som
tappat ungdomens första nyfikenhet. Jag
känner mig så att säga på andra sidan om min
skepsis och nästan oroande mottaglig för
intryck. Ja, jag är visst mer tagen av det här än
jag riktigt vill erkänna inför mig själv.
Portiern sade att jag skulle ta av två gånger åt
höger för att komma till de egentliga
sevärdheterna. Här öppnar sig en stor park med en
kyrka i fonden, det stämmer. Jag döper den till
Jadeparken. Det är ganska kvavt. Träden står
i långa raka rader och rörs inte av en fläkt.
Deras blad är alldeles stela och tycks skurna
i jade. Men andra som hösten redan märkt är
gula som bärnsten och röktopaser. Man kan
inte kalla den här parken en oas i stenöknen.
Det är inte lätt att andas här. Och belysningen
är verkligen apart. Jag känner överhuvudtaget
inte igen himlen över den här stan. Den är
tom utan att vara oändlig, molnlös och ändå
betäckt. Man har känslan att befinna sig i en
fantastiskt stor grotta med självlysande
väggar. Och det är något hadesaktigt över denna
grottrymd, även dess solsken ger ingen riktig
skugga. Nej, varken träden eller jag själv har
någon skugga och det känns verkligen ganska
tomt och konstigt. Har hört sägas att det
inte alls är något gott tecken att man saknar
skugga. Nå, jag får väl ta och köpa mig en
— ja, för i en sådan här storstad finns det
väl alltid butiker, där man kan köpa sig en
skugga.
Här syns inga barn. Annars brukar det ju
vara fullt med ungar i parkerna. Det är inte
utan att jag saknar anblicken av små lekande
liv. Men vänta, där kommer i alla fall en ung
dam som drar en barnvagn. Detta gör mig
verkligen gott att se och när hon passerar
böjer jag mig fram för att le åt babyn. Men
det ligger ingen baby i barnvagnen utan en —
saxofon.
Jag måtte ändå vara en smula naiv. Jag
borde förstått att en dam med det utseendet
inte gick och drog ett barn. Hon var för övrigt
klädd i guldlamé, hennes ögon såg metalliska
ut och hon efterlämnade en lätt doft av
mässing.
Mitt första intryck var riktigt, den här
parken är ingen oas.
Kyrkan i fonden växer med varje steg jag
tar. Ett mäktigt byggnadsverk i gotisk stil. Ett
slags undersätsig gotik om jag så får säga.
Men vad är det för figurer som står där på
var sin sida om de väldiga kopparportarna?
Två soldater, bredbenta, absolut orörliga och
med stålhjälmar och svartgrå uniformer. Tsar
Nikolaus I ville att hans soldater skulle stå
alldeles orörliga. Ja, sade han en gång, bara
de nu inte andades. Jag kan inte se att de här
soldaterna andas. Det utgår från dem ett stelt,
järngrått hot. Och när jag tittar uppåt den
grå stenfasaden, de väldiga massiva tornen, så
ser jag att alla murpelarna är ersatta med
svarta kanonrör och alla stenhelgonen med
krigstroféer. Kyrkan är omgjord till arsenal.
Ja, det här var fordom Irenekyrkan, men nu
är det Arsenalen. Jag har det från portiern.
Han var tydligen stolt över förändringen, som
han fann fullt up to date. Irene — vad betyder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
