Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Lundgren: Strandpromenad med Thomas Mann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF LUNDGREN
STRANDPROMENAD
MED THOMAS MANN
Thales, filosofisk köpman från Miletos och
en av Greklands sju vise, lärde på sin tid att
alla ting uppstått ur vattnet. Kanske var det
vattnets formlöshet och plasticitet som lett
honom till denna fundering. Vattnet har själv
ingen form men kan antaga alla former.
Naturvetenskapen har sedermera kommit på andra
tankar, men vattnets, havets, flodens
egendomliga natur har alltid mycket sysselsatt
spekulativa och poetiska andar. Allting har visserligen
inte uppstått ur vattnet, men vattnet kan
användas som symbol för nästan allting. Vad allt
har inte floden som söker sig till havet fått
betyda. Havet kan, som hos J. O. Wallin, vara
”livets hav”, men ofta är det en symbol för
döden. Man talar om lidelsernas hav, men
man har också liknat den gudomliga nåden
vid ett hav. Havet kan brukas som symbol för
andlig frihet; när Hans Larsson i sin
Platon-bok skildrar hur evighets- och tidlöshetstanken
dyker upp i den tidiga grekiska filosofien,
kommer han att tänka på Xenofons soldater,
ropande sitt thålatta, thålatta: ”havet, havet,
luft, befrielse, nytt liv!” Men havet kan också
symbolisera natur- och driftbundenheten, så
till exempel i Ibsens ”Fruen fra havet”.
Till dem som skulle vara benägna att finna
en viss om ock inte bokstavlig sanning i den
gamle Thales’ lära om vattnet som alla tings
ursprung, hör säkert Thomas Mann. I ”Herr
und Hund” skriver han, att han älskar ”allt
vatten, från havet till den minsta vassgöl”.
Vattnet utövar en naturlig och sympatisk
dragningskraft på oss. ”Människan är ett barn av
vattnet, till nio tiondelar består vår kropp
därav, och i ett visst stadium av vår utveckling
äga vi gälar. För min egen del bekänner jag
gärna, att åsynen av vatten i varje
uppenbarelseform och gestalt givet betyder det
omedelbaraste och innerligaste i min samvaro
med naturen, ja att verklig ro, verklig
själv-förgätenhet, verklig upplösning av det egna
begränsade varat i det universella endast
skänkes mig vid betraktande av vatten. Denna
anblick, kanske särskilt av det sovande eller
vilt anstormande havet, kan försätta mig i ett
så djupt, organiskt drömtillstånd, på så stort
avstånd från mig själv, att varje förnimmelse
av tid försvinner och dess längd blir ett
overkligt begrepp, ty timmarna bli i denna harmoni
och detta sällskap till minuter ... Denna
sympati med vattnets väsen gör det viktigt för mig,
att den smala landremsa, där jag bor, på båda
sidor är infattad av vatten.” Thomas Manns
kärlek till vattnet har till och med överlevt
sjösjukans påfrestningar, vilket inte vill säga
litet. Essayen ”Meerfahrt mit Don Quijote”
handlar om diktarens överresa till Amerika
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
