Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Lundgren: Strandpromenad med Thomas Mann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF LUNDGREN
orsak och verkan bara är ett påfund av våra
sinnen och att tingens sanna vara är ett
stillastående nu. Hade han promenerat vid havet,
den doktorn, som för första gången fick en
sådan tanke — med evighetens svaga bitterhet
på sina läppar?”
Promenaden på havsstranden är ett ferielov,
som ”den redliga anden” njuter som en vila
för att därefter återvända till pliktens värld
med dess bestämda gränser. Hans Castorp
däremot förirrar sig på stranden, han glömmer
sig kvar, hans tidshushållning är ”skamlig”,
den är ”ett dåligt skämt med evigheten”. Hans
strandpromenad är skolk från livets skola.
I prologen till ”Die Geschichten Jaakobs”
befinna vi oss än en gång på strandpromenad
med Thomas Mann. Stranden med dess
dyn-kulisser får åter symbolisera en tidsform, denna
gång icke den homogena tiden utan i stället
skiktningen i det historiska tidsförloppet och
tidsbestämningens relativitet. Thomas Mann
jämför vandringen tillbaka i tiden med en
promenad på havsstranden. Liksom alla våra
rumsbestämningar äro relativa, så äro också
våra tidsbestämningar alltid blott relativa.
”Tidsvandraren” tror sig ofta ha kommit till
en absolut början i tiden, men han upptäcker
alltid, att detta inte var den första början,
utan att det från den uppnådda stationen
öppnar sig ett nytt perspektiv med en ny
”början” och så vidare i det oändliga. Detta är
”dynkulissernas gyckelspel”. Vi tala till
exempel om ”gamla tiden” och mena därmed i
allmänhet den grekisk-romerska världen. Men gå
vi tillbaka till den så kallade grekiska
urbefolkningen, pelasgerna, upptäcka vi, att dessa ej
alls voro någon urbefolkning, utan att de
grekiska öarna tidigare bebotts av ett
män-niskoslag, som var feniciernas föregångare som
sjöfarare ”och alltså gör detta folks anseende
som ’de första piraterna’ till en tom kuliss”.
Till grund för myten om syndafloden ligga
dunkla minnen av uråldriga naturkatastrofer.
Men den ”verkliga”, den ”första” syndafloden
kan man inte erinra sig. Den förväxlas alltid
med senare och mindre vattenfloder. På så sätt
uppstår den ”kulissbildning, varav
tidsvandraren eggas och lockas”.
Så är, för att begagna diktarens egna ord,
havet ständigt närvarande i hans diktning. Man
skulle kunna kalla Thomas Manns upplevelse
av stranden och havet för hans ”urupplevelse”.
I hans tre stora romaner har
”strandpromenaden” symbolisk innebörd. För Hanno och
Tony Buddenbrook var strandpromenaden
förknippad med minnet av personlig frihet från
livets tvång och vedervärdigheter. Också för
Thomas Buddenbrook betyder havets ”vida
enkelhet” befrielse och vila, och även i ”Der
Zauberberg” symboliserar strandpromenaden
friheten, nämligen friheten från den borgerliga
tiden, som mätes i timmar, dagar och år, samt
uppgåendet i den likformiga, homogena tiden,
som är detsamma som tidlöshetens nirvana,
friheten från rum och tid, döden. I
Josefs-romanen slutligen åskådliggör
strandpromenaden vandringen tillbaka i tiden med dess
egendomliga och förvillande perspektiv.
Men havet och stranden förekomma ej blott
som symboler hos Thomas Mann. Hans
skildringar ha också sitt eget liv och sitt eget värde.
Östersjön är Thomas Manns hav. Han har
även — i ”Der Tod in Venedig” och i ”Mario
und der Zauberer” — skildrat söderns hav.
Men hur mästerligt han än tecknar det
indigo-blå Medelhavet, så märker man tydligt, att
detta ej är hans rätta element. Det kommer
ironi i hans ord. I den sistnämnda novellen
talas om ”solens skräckvälde” över vattnet.
Man tröttnar, heter det, på denna ”eviga
härlighet”. ”Himmelens glödande tomhet dag
efter dag blir mig till en börda.” Den nordiska
själen känner sig på ett förödande sätt
otillfredsställd på denna strand, ja, erfar i längden
något liknande förakt. Men vid stranden av
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
