Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Lundgren: Strandpromenad med Thomas Mann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRANDPROMENAD MED THOMAS MANN
om han pekade utåt och svävade före honom
ut i den lockande oändliga rymden. Och som
så ofta reste han sig för att följa honom.”
Om en otillåten strandpromenad handlar
också ”Der Zauherberg”. Hela denna roman
kan från en synpunkt sett betraktas som en
undersökning av tidens väsen. Den är en
berättelse om tiden. ”Faktiskt ha vi framkastat
frågan, om man kan berätta tiden, endast för
att tillstå, att vi verkligen föreha något sådant
med denna historia”, heter det på ett ställe i
boken. Thomas Mann kontrasterar den ”solida”
tiden, som är fylld av handling, innehåll och
förändring, mot den formlösa, likartade tiden,
där allt är stillastående och tomhet. Han visar,
som John Landquist utmärkt säger, att tiden
faller ihop, om inget bestämt mål håller den
uppe och ordnar den. Hans Castorp är
bergtagen uppe på det internationella lyxsanatoriet
i Davos, han kommer ifrån den solida,
händelserika tiden, livet rinner undan för fort
för honom, så att han överraskar sig med att
säga ”i går” i stället för ”för ett år sen”. I ett
kapitel med överskriften ”Strandpromenad”
ger Thomas Mann ett koncentrat av sin
tids-filosofi. Det är en djupsinnig meditation,
delvis påverkad av Bergson och Einstein men
som helhet självständig och originell. Vi ha
inom oss inget som helst tidsorgan. Blott med
hjälp av yttre hållpunkter äro vi i stånd att
bestämma tidens gång. Tag bort de yttre
hållpunkterna, och tidsföreställningen förvirras.
Gruvarbetare, som blevo instängda vid ett ras
och icke längre kunde iakttaga växlingen
mellan dag och natt, menade sedan de räddats,
att den tid de tillbragt i mörkret hade varit
tre dagar: i själva verket var det tio dagar.
Tiden blev ej —• som man kanske väntat —
lång för dem utan krympte i stället ihop. Det
finns, säger Thomas Mann, på jorden ett
livsläge, det finns landskapsförhållanden, där
avstånden i tid och rum på sätt och vis naturligt
och med rätta suddas ut till en sådan homogen
enformighet. ”Vi mena promenaden på
havsstranden — ett tillstånd, som Hans Castorp
aldrig tänkte på utan den största sympati —
och vi veta ju, att han gärna och tacksamt lät
livet i snön påminna honom om dynfälten där
hemma. Vi förlita oss på att läsarens
erfarenhet och minne inte heller skola lämna oss
i sticket, när vi hänsyfta på denna underbara
förtrollning. Du går och går ... du kommer
aldrig hem i rätt tid från en sådan vandring,
ty du har kommit bort från tiden och den från
dig. O hav, vi sitta och berätta långt borta
från dig, vi vända våra tankar och vår kärlek
mot dig, uttryckligen och högt anropa vi dig
att vara närvarande i vår berättelse, liksom
du alltid var och är och skall vara i tysthet...
Susande ödemark, överspänd med ljust
blek-grått, full av bitter fuktighet, som har lämnat
en saltsmak på våra läppar. Vi gå och gå på
lätt fjädrande mark, strödd med tång och små
musslor, med öronen omsvepta av vinden, av
den stora, långväga och milda vinden, som fri
och ohejdad och utan svek far fram genom
rymden och alstrar en ljuvlig bedövning i våra
huvuden — vi vandra, vandra och se havet
driva fram och åter svalla tillbaka och slicka
efter våra fötter med sina skumtungor.
Bränningen kokar, med klart dova slag brusar våg
efter våg silkeslen fram över den släta
stranden — likadant där som här och på bankarna
där ute, och detta orediga och allmänna, milt
brusande larm stänger vårt öra för alla
världens röster. Dj up tillfredsställelse, medveten
glömska ... Låt oss sluta våra ögon, dolda
i evighet! ... Vi gå och gå — hur länge ha
vi gått? Det är ovisst. Ingenting förändras vid
våra steg, där är som här, förut som nu och
sedan; i rummets oinskränkta monotoni
drunknar tiden, rörelse från punkt till punkt är ingen
rörelse längre, när allt är enahanda, och där
rörelse inte längre är rörelse, där finns ingen
tid. — Medeltidens lärare påstodo sig veta,
att tiden är en illusion, att dess gång med
3. — B. L. M. 1939. VII.
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
