- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1939 Årg. 8 Nr 7 /
535

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Maksim Gorkij

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rest till utlandet men inte öppet förklarat sig
som emigranter skulle medarbeta i den.[1]

I oktober 1924 skrev Gorkij och erbjöd mig
att medarbeta i hans tidskrift. Han påpekade
att Kamenev (som nu arkebuserats) och Krasin
utlovat införseltillstånd för Beseda. Denna
utfästelse återkallades aldrig, men inte ett enda
nummer av tidskriften kom över gränsen.

Gorkij kunde vara mycket naiv. Han
föreslog exempelvis vid sin första resa till SSSR
att i Leningrad utge min roman ”Den tysta
gatan” och var förvånad över sovjetförlagets
svävande svar. Än större naivitet visade han,
då han adresserade sina brev från
Sovjetryssland till emigranttidningen, där jag
medarbetar. Naturligtvis beslagtogos de vid gränsen.

När Maksim Gorkij reste från Berlin till
Sorrento, återtog han sitt medarbetarskap i
Izvestija och några litterära sovjetryska
tidningar. Hans artiklar voro då inte blott
objektiva utan ofta modiga — i varje fall kunde
endast han tillåta sig att angripa systemet och
försvara emigranter.

Men snart drogs Gorkij in i den sovjetryska
polemiken, förlorade så småningom den forna
tonen och anpassade sig ofrivilligt till
sovjetpressens anda. Det är också möjligt, att Gorkij
var tvungen att förbereda sin återresa till
SSSR, dit han alltid längtat att vända tillbaka.

Det är inte underligt att Gorkij, som redan
var gammal, offrade något av sin frihet för
att återvända till Ryssland och inta den
otvivelaktigt främsta platsen bland sovjetförfattarna.
Hans litterära berömmelse stod utom tävlan
i SSSR. Den äldre författargenerationen var
i utlandet, den unga hade inte frambragt ett
enda likvärdigt namn. Dessutom var han äkta
ryss och uppriktig revolutionär. De otroliga
perspektiven och millioner nya läsare lockade
honom till hemlandet.

Vid sin första resa till SSSR bars han av
de ungas dyrkan, hänfördes över de nya
byggnaderna, de nya städerna, Dnjeprostroj,
Donbas, femårsplanens resultat och den utåt
synliga, yttre civilisationen. Gorkij älskade
ungdomen, liksom han älskade allt nytt, stort, och
han trodde att man genom sträng disciplin
och tvångsarbete kunde omdana kriminella till
idealmänniskor, att GPU var en
uppfostringsanstalt och att personligheten måste offras för
det kollektiva.

Jag skall införa några utdrag ur hans brev
till mig, vilkas uppriktighet jag inte kan
ifrågasätta.

”Varför skulle jag göra några reservationer
för det ’ruttna’ i Ryssland, det är inte längre
karakteristiskt för landet. Alla anspelningar äro
föråldrade och ha antagit formen av dumma
anekdoter. Historien skapas av de unga, som
till sitt flertal äro aktivt romantiskt inställda
och känna stolthet över sin skaparkraft.
Gumman Astor har mycket riktigt påpekat denna
egenskap — stoltheten — fast hon annars är
en ganska dum kvinna... Jag är ingen
agitator, men jag vill ändå att ni skall veta, att
det goda spirar och landet är rikt på
intressanta människor. Då jag vet att ni älskar ert
land vill jag säga er, att detta lands folk är
av gott material!”

På hösten 1931 skrev han:

”Fast vi båda äro barn av samma mor och
samma epok se vi tingen på olika sätt. Hos
er och människor av ert slag dominerar det
personliga initiativet alltför mycket, och hos
folk av min läggning har respekten för
personligheten redan fått en ironisk klang. För oss
blir personligheten en allt mindre avgörande
storhet.”


[1] Under den korta NEP-perioden fingo några
författare resa till utlandet med rätt att återvända. Då
bodde bortåt femton kända författare i Berlin, och
en del av dem återvände senare till SSSR. År 1922
förvisades från Moskva och Petersburg närmare
femtio skriftställare och universitetsprofessorer till Berlin
på tre år för sin ”vägran att samarbeta med
sovjetmakten”. Sedan dess har endast en fått återvända.
Författaren till denna artikel var då också tvungen
att lämna Moskva, och fastän han förblivit
sovjetmedborgare har han ännu, efter sjutton år, inte fått
tillstånd att återvända till fosterlandet. Han har
således felaktigt kallats rysk emigrant i svenska
tidningar. Förf. anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 21 00:51:41 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-7/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free