Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Maksim Gorkij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och detta skrev samme författare, som en
gång skakat ungdomen med sina manifest om
personlighetens rättigheter!
I utlandet vistades Gorkij huvudsakligen
i små italienska orter och kände Europa
egentligen endast efter tidningar. Han var en god
far och mycket fäst vid sina två barnbarn. En
gästvänlig, kvick och underhållande värd. Bad,
tennis, stora sällskap, utflykter till ett kafé
eller en liten krog, där ”pizze” serverades
— plättar med tomater och peppar. Från denna
horisont måste Ryssland tyckas honom vara
en stormande ocean — och det var också så.
Redan år 1930 skrev Gorkij till mig:
”Livets ström är grumlig, historiens vind
stark, och det är naturligt att smutsiga bubblor
stiga upp. Men annars är människan en sund
varelse. Bli inte ond!”
Ett år senare, då han sjunkit ner i denna
ström, reviderade han sin uppfattning om
människan och tog avstånd från sina romantiska
synpunkter.
”Jag är inte heller smittad av en brinnande
kärlek till makten, men det är naturligt att jag
efter processen mot skadegörarna och
mensjevikerna blivit hård och bitter. Och ännu
förestår synbarligen en fantastisk process mot
gemena människor. De göra skada som
småpojkar och sedan tillstå de som småpojkar sina
nedriga streck. Det känns tungt att läsa dessa
bekännelser, dessa mättade dostojevskijbikter.”
Något tidigare skrev Gorkij till mig, ”den
oförbätterlige romantikern”:
”Troligtvis kommer ni att tycka om det:
enligt min mening hyser den ryska ungdomen
en stark längtan efter romantik.”
I sitt brev om processerna tillade han:
”Romantiken har inget värde nu! Vi leva
i en episk tid.”
Under denna ”episka tid” fick Gorkij
slutgiltigt välja mellan SSSR och sitt stilla liv
i Sorrento. Eller kanske fanns det inget val,
han var tvungen att lämna direkta bevis på
sin lojalitet.
Han reste från Italien med hela sin familj
och ett jättestort arkiv till SSSR — denna gång
utan avsikt att återvända.
Gorkij, som hela sitt liv lidit av tuberkulos,
var egentligen redan dömd och reste till sitt
fosterland för att dö där. Han bosatte sig
i Sydryssland och isolerades så omsorgsfullt
att inte ens brev nådde honom.
I SSSR räknas Gorkij till den ryska
litteraturens klassiker. Det ligger kanske någon
överdrift i detta, men hans litterära arv är
tvivelsutan betydelsefullt och karakteristiskt för en
hel epok i Rysslands liv.
En sida av hans verksamhet är nästan okänd
för utlänningar. Gorkij var född lärare och
ägnade en betydande del av sitt liv åt unga
författare. Han läste alla deras manuskript och
upprätthöll en omfattande korrespondens med
dem. Gorkij hade konstnärlig smak och visade
sig ofta vara bättre kritiker än författare.
Som konstnär var Gorkij otvivelaktigt friare
och storsintare än som politiker. Bristen på
grundläggande kultur och systematisk bildning
ersatte han med en starkt utvecklad intuition.
Därför var han inte blott lärare för nya
talanger utan också ledare för massorna.
Vår epok förhindrar en sann och fri
värdesättning av Gorkijs konstnärskap. Den är
kanske överhuvudtaget inte lämpad för sunda
omdömen, speciellt beträffande rysk kultur.
När stillsamma år inträda, kommer Gorkij
att få den plats som anstår honom i vår
litteratur. Att bestämma den nu vore att påstå sig
objektiv. Det gör jag inte anspråk på, och
det kan väl knappast någon annan heller göra.
Speciellt för Bonniers Litterära Magasin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
