- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1939 Årg. 8 Nr 7 /
545

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lawrence Thompson: Tom Wolfe, Amerikas skildrare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TOM WOLFE, AMERIKAS SKILDRARE

generation” fick vika för det nyktra
trettiotalet, vilket skulle kunna kallas ”den trötta
generationen”, såsom någon behagat göra.
Amerika hade prövat på det förvirrade
efter-krigs-Europas utsvävningar och funnit dem
bittra. Den nya världen var ännu för
oorganiserad och kanske alltför oklar för att hitta
vägen genom den nya civilisation som den
drivits in i efter 1918. Eugene Gant vände sig
från sitt hem i bergen och sitt lilla
provinsuniversitet till ett Harvard, ett Europa och ett
New York som sjödo i svallvågorna från en
världstragedi som stört till och med gamle
Buck Bensens fridfullhet. Eugene kunde endast
hånle åt William Dean Howells saliggörande
förklaring att ”den mest leende
livsuppfattningen är den mest amerikanska”. Han var
borta i en vildmark av moraliskt och
intellektuellt kaos.

Då Tom Wolfe såg ut genom sitt fönster
den där dagen på Hotel Chelsea såg han en
liten huttrande grupp arbetslösa, av vilka var
och en skulle ha kunnat vara en Eugene Gant.
Han hörde svaga ekon från en politisk
agitator, som utlovade ett nytt Eden. Han såg
brådskande, allvarligt sinnade studenter som
ilade till sitt arbete, helt olika det föregående
årtiondets vilda och tanklösa collegepojkar.
Det var ett nytt och allvarligare Amerika, som
pliktade för en tidigare generations synder och
trevade efter ett moraliskt och andligt fotfäste
i livet. Det finns ingen ny frontier, ingen
obebyggd mark väster ut, som kan erbjuda
undanflykt; och Amerika måste se samma
problem och förvirring i ögonen som jäsa i den
gamla världen. Denna gång måste Amerika
vända sig inåt i stället för utåt. Då ”Of Time
and the River” publicerades år 1935
markerade den slutet av en epok i Amerikas historia.

*



Det är svårt att skriva om Tom Wolfe, ty
han uttryckte sig själv bättre än någon kritiker

någonsin skall tolka honom. Konstnärens
uppgift stod tydligt för hans syn:

”Han är sina stumma bröders tunga ... han
är vad alla människor är och vad icke en
människa på en million någonsin är, han har allt,
vet allt, ser allt som någon människa på jorden
kan se och höra nu.”

Siarens något mystiska ideal hägrade alltid
för honom, men som personlighet var han vad
han själv kallade ”den av naturen oskyldiga
människan”.

Han hatade litterära tebjudningar med
bugande och skrapande hovmästare, men han
var obegränsat älskvärd i oformella kretsar.
Det låg något dualistiskt i hans karaktär —
stolt som Lucifer men ändå ytterst blygsam,
god och hänsynsfull men obarmhärtig och
hård. Han var knappast stolt över någonting
han skrivit, men han var stolt över sin rastlösa
inspiration. Han skrev om levande människor
och hans böcker sårade många, men Wolfe
tyckte att den smärta han förorsakade var
obetydlig och kortvarig och beroende på en
småaktig inställning.

Hans sinne för humor var outtömligt. En
gång, då han var uppretad på en förläggare
som strukit ett långt stycke för honom,
stampade han runt i sitt rum en halvtimmes tid.
Slutligen pekade han på ett kusligt
skallerorm-skinn med sju skallror, en gåva från Marjorie
Rawlings. Han vinkade åt det och ropade:

— Aha, ett porträtt av en förläggare!

Med sin i grunden gemytliga natur blev han
lätt vän med uppassare, chaufförer och poliser.
Han var mån om att bli omtyckt, men i djupet
av sitt hjärta kände han alltid konstnärens
ensamhet.

Detta är endast de flyktiga intryck som Wolfe
gav till det yttre. Vad han verkligen var
kommer tydligast fram i hans eget självporträtt:

”Han var ett barn när han reste sin väg:
han var ett barn som hade sett mycken smärta

4. — B. L. M. 1939. VII.

545

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 21 00:51:41 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-7/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free