Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lawrence Thompson: Tom Wolfe, Amerikas skildrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAWRENCE THOMPSON
och det är inte svårt att finna rader med
fulländad jambisk skandering inbäddade i de
partier där hans prosa når högst. Hans
beskrivningar överflöda av sinnesbilder, som kunna
höja sig till ett andlöst jubel. Retoriska figurer
användas i rikt mått, och Wolfes språkliga
nyskapelser vittna om livskraften hos den
engelska som talas på andra sidan Atlanten.
Sådana av honom präglade sammansättningar
som brittle-bladed och plum-dropping ge en
utsökt bild av hösten i Blue Ridge. Samtalen
mellan de berusade studenterna på tåget mellan
Durham och Baltimore kan man få höra på
vilket utflyktståg som helst i Nordamerika.
Upprepningen är särskilt utmärkande för
hans stil. Ibland placerar han ett uttryck eller
ett enda ord i en avgörande position, gömmer
det och återupptar det senare i en genljudande
kör: ”Oh lost... a stone, a leaf, a door.” —
”Oh lost, and by the wind grieved, ghost,
come back again.” Det lyriska anslaget i dessa
utsökta uttryck ger oss det nödvändiga
sammanhang som annars är svårt att gripa i hans
böckers skenbara formlöshet.
Det finns detaljer i Wolfes romaner — icke
sådana invecklade redogörelser för läkaryrket
eller hotellverksamhet som man finner hos
Sinclair Lewis, utan snarare en samvetsgrann
analys av alla de personliga drag, vanor och
arv som ingå i hans karaktärer. Om där finns
något av karikatyr är det endast för att skärpa
brännpunkten. Ben Gant och Buck Bensen äro
kanske inte helt och hållet överensstämmande
med originalen, men vad som lagts till har
endast till uppgift att betona vilken heterogen
mängd av färgrika karaktärer som överflöda
i den nya världen. Märkvärdigt nog har man
aldrig intryck av att han lyckats få ett säkert
grepp om Eugene Gant. Vi se honom
promenera omkring, äta, tala och sova; men på
grund av den självbiografiska autenticiteten
suddas Eugene Gants konturer ut i Wolfes
egen personlighets ebb och flod. Den
oupphör
liga utveckling och förvandling som var så
karakteristisk för författaren fick honom att
hos sig själv förbise de dynamiska egenskaper
som han så klart såg hos andra.
Den livfullhet som utmärker Wolfes stil och
personer bottnar i hans djupt rotade begär att
nå fram till livets fundamentala sanningar.
Allteftersom han vann nya intellektuella
erfarenheter började han dirigera sina konstnärliga
strävanden i bredare och djupare strömfåror.
Det tjänar ingenting till att fundera över
varthän denna utvecklingsprocess skulle ha lett
honom, men säkert är att hans ännu
opublicerade arbeten komma att uppvisa en mognad
och ett sinne för formen som höja dem över
de tidigare böckerna. Wolfe har skildrat denna
förändring i ett brev som han skrev mindre
än ett år före sin död:
”Som ni vet började jag livet som poet.
Liksom alla andra började jag skriva med ett
intensivt och passionerat intresse för min egen
ungdoms avsikter och syften, och liksom hos
många andra har nu denna sj älvupptagenhet
förvandlats till ett intensivt och passionerat
intresse för hela livets avsikter och syften.
Sedan två år tillbaka, alltsedan jag började
arbeta på min nya bok, har jag känt det som
om jag stod på stranden till ett nytt land. Jag
kan bara säga er att det är en sorts fabel,
som byggts upp av material från min
erfarenhet och från verkligheten och som, hoppas jag,
skall tillåta mig att fullständigare och
grundligare utnyttja dessa än jag tidigare gjort.
Boken (Wolfe syftar här på den avslutade men
ännu inte utgivna romanen) tillhör de böcker
som skildra den genomsnittliga människans
äventyr — varmed jag menar den av naturen
oskyldiga människan, varje moders son ibland
oss — genom livet.”
Detta brev är måhända ett vittnesbörd om
att Wolfe upplevat det sista stora amerikanska
äventyret, då tjugutalets stora ekonomiska
inflation och andliga depression övergick i
lycklig glömska den svarta fredagen i oktober
1929. Wolfes och Hemingways ”förlorade
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
