Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Från Penklubbens världskongress i New York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN PEN KLUBBENS VÄRLDSKONGRESS I NEW YORK
i Tyskland, förrän tyskarna kommit därhän,
att de brister i gråt bara de hör ordet frihet!
De har inte så långt kvar dit. De håller på
att lära sig innebörden av ord som frihet,
rättvisa, människans värdighet, människans
samvete ... I ögonblicket fullbordas ödet. Den
tyska kulturen, som icke ville vara politisk till
något pris, har nu på ett paradoxalt sätt
hamnat i en terroristisk politik.
I slutet av sitt anförande höjde sig Thomas
Mann, som talade med knutna nävar och ögon
som blixtrade av hat, till stort patos:
— Äter vågar vi taga på våra läppar ord
som frihet, sanning och rättvisa. Åsynen av
så mycken låghet har lärt oss av med vår
självbelåtna skepticism. Vi håller fram dessa
ord mot mänsklighetens Fiende, på samma sätt
som den medeltida munken höll fram sitt
krucifix mot Satan i person. Och all den
ångest, som tiden tvingar oss att utstå, väger
lätt vid sidan av den unga glädje anden
känner, när den finner sig åter tilldelad sin gamla
roll: Davids roll mot Goliat, Sankt Göran mot
våldets och lögnens drake!
Mindre gripen blev man, när den kinesiske
författaren Lin Yu-tang — i Amerika
måttlöst populär tack vare sin bok ”My Country
and My People” — tog till orda. Lin Yu-tang,
som ser ut som en ung pojke, är redan en
nästan mytisk gestalt i Amerika. Man berättar
med förtjusning anekdoter om honom — som
då han i den fredligaste ton höll ett
fruktansvärt anförande mot Japan vid en officiell
bankett och sedan vände sig till sin japanska
granne och med det blidaste leende yttrade:
— You see — I hate you ...
Men den som väntade sig kinesisk takt,
visdom och förfining blev djupt besviken, varje
gång Lin Yu-tang tog till orda. Glömsk av
André Maurois’ kloka råd till författarna
började han i de grövsta och mest ospirituella
ordalag att smäda Hitler och Mussolini som
två misslyckade — författare. Thomas Mann
— som nyligen publicerat en märklig artikel,
där han bedömer Hitlers person alldeles utan
hat — föreföll illa berörd, men den föga
kritiska publiken jublade.
— Jag kommer icke att ge diktatorerna
den glädjen att tillägga oss författare skulden
för vad som hänt i världen, sade Lin Yu-tang,
därmed klart polemiserande mot Thomas Mann.
Vad man av diskussionen om författarnas
ansvar för världskrisen haft rätt att vänta sig
var en analys och ett erkännande av på vilka
punkter författarna svikit. Thomas Mann och
André Maurois pekade ut två viktiga punkter.
Men hela den övriga församlingen gick
konsekvent förbi frågan om det egna ansvaret och
tävlade i att smäda diktatorerna. Förvisso är
dessa förtjänta av både dessa och andra
kritiska betyg, men det verkade pojkaktigt och
slyngelaktigt, när församlingen icke ett
ögonblick ville ta upp problemet om det egna
ansvaret och på allvar besvara frågan:
Varför är ord som frihet och rättvisa i våra
dagar föremål för de unga generationernas
förakt?
Icke därför att idealen blivit sämre. Utan
uppenbarligen därför att idealens försvarare
komprometterat dem. Penklubben accepterade
på förslag av den internationelle presidenten
Jules Romains ett manifest, där det talades
högtidligt om författarnas ansvar för fred.
Men alla sådana manifest är tomma, så länge
icke de demokratiska ideal man hyllar har
personlig täckning. Kan verkligen världens
författare hoppas förbättra världsläget genom att
utsända protestmanifest? Har världen
någonsin förbättrats genom protester? Är det icke
snarare en alldeles ny litteratur världen
behöver — en ansvarig litteratur, uppburen av
författare, som ställer samma krav på sig
själva som de ställer på andra människor och
andra folk?
”Var och en av oss”, hette det i manifestet,
”skall med alla medel försöka nå fram till de
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
