Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Från Penklubbens världskongress i New York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Salinas från Spanien, Arnold Zweig, den
italienske kritikern G. A. Borgese, Ernst Toller,
Ferdinand Bruckner, Arnold Döblin och en
mängd andra kända namn. Frågan om
kulturens bestånd i en exil besvarades
optimistiskt av de flesta, även om Toller fann sig
föranlåten att också påminna om de
hundratals svältande skribenter och intellektuella, som
icke var närvarande. G. A. Borgese pekade
på Dante och på Paulus — den ene
landsflyktig och den andre skrivande på ett
främmande språk och höjande sig till sin tids
främste grekiske skribent. Och under
medeltiden hävdade både Bernhard och Hugo av
St. Victor, att den ende sanne intellektuelle
är den fosterlandslöse. I själva verket kan
kulturen under vissa förhållanden endast överleva
bland författare i exil! — Ernst Toller
hyllade patetiskt alla de författare, som stupat
för frihetens sak i Tyskland och Spanien,
och påminde om att både Marx och Wagner
arbetat i landsflykt — en nordbo tänkte på
Ibsen och Strindberg. Han hävdade också, att
världen icke läser den ”slavlitteratur”, som
Goebbels stampat fram, utan föredrar
emigrantlitteraturen. Ferdinand Bruckner
påpekade beskt, att kulturen lever i exil även
i dagens Tyskland, och Sholem Asch — en
stor, tung jude med ett vackert orientaliskt
ansikte — nämnde stillsamt, att frågan om
kultur och exil icke är så alldeles ny för
den judiska rasen. Klaus Mann hävdade, att
Hitler hatar de intellektuella än mer än judarna
och katolikerna och citerade Nietzsche: ”Was
mich nicht umbringt, macht mich stärker.”
Den genomgående kritiken av nazismen var
fullt förklarlig i detta sammanhang, även om
en och annan satt och erinrade sig de mycket
betydande författare, som faktiskt existerar
även i nazismens Tyskland — Kolbenheyer,
Finckenstein, Seidel med flera. Men det
närmast följande mötet saknade inte sina
pinsamma poänger. Temat var här: ”Författarnas
548
ansvar för dagens krisläge samt för världen
av i morgon.” Den amerikansk-holländske
charlatanen Hendrik van Loon — känd även
i Norden genom sitt eländiga konsthistoriska
machverk — lyckades dra ned diskussionen
på en mycket låg nivå. J. B. Priestley talade
bittert men klart från England, och André
Maurois kom som en frisk fläkt, då han
inskärpte, att författarnas första plikter i tider
som dessa är att icke använda överord, att väl
tänka igenom sina formuleringar, att icke öka
hatets summa i världen utan ständigt, sakligt
och ihärdigt försöka destillera fram sanningen.
Efter André Maurois kom Thomas Mann,
hälsad med en dundrande applåd. Hans inlägg
blev mötets märkligaste. Hans framträdande
var något av det på samma gång mest
patetiska och djupast tragiska jag någonsin
bevittnat.
Thomas Mann började att tala om kulturens
odelbarhet. Han anklagade sig själv och de
tyska intellektuella för att de föraktat
politiken och trott, att de kunnat hålla liv i en
humanism utan att befatta sig med dess sociala
och politiska grundvalar.
— Jag inser nu, att det var ett misstag av
tysken att tro, att man kan vara kulturskapare
och samtidigt opolitisk. Jag inser nu, att
kulturen hotas i samma ögonblick den saknar
instinkt och vilja att förstå politiken.
Som resultat av denna de tyska
intellektuellas ödesdigra felvärdering utpekade Thomas
Mann — med en stämma som skälvde av
hat — nazismen:
— Tysken föraktade politisk frihet,
betraktade detta bara som en tom retorisk fras på
västmakternas läppar. Och nu kan vi se den
tragiska, den hopplösa konsekvensen: tysken
är nu en slav under staten, en ren funktion
av den totalitära politiken! Han har sjunkit
så lågt, att man kan fråga sig om han
någonsin kommer att kunna få se ljus igen ... Jag
har ofta sagt, att situationen icke kan bli bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
