Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD SCHILLER
EN LITTERÄR
KRÖNIKA
Oscar Levertin och Edv ar d Brändes
De svenska författarnas intima förbindelser
med den danska litteraturens män under senare
delen av adertonhundratalet äro nogsamt
omvittnade. Icke minst åttio- och nittiotalens män
funno en förståelse och resonans hos dansk
allmänhet och kritik, utan vilka de förvisso
icke så lätt och snabbt fått luft under vingarna.
Bröderna Edvard och Georg Brändes’
betydelse kan härvidlag icke överskattas.
Självfallet var Georg den dominerande. Från sitt
spejartorn följde han med oavlåtlig
vaksamhet konstellationerna på kulturens himmel.
Om hans blickar med förkärlek vändes mot
söder, försummade han likväl icke sina i norr
belägna domäner.
Enahanda var förhållandet med Edvard.
Dennes insats kan i stort sett räknas från
1875, då han begynte sitt medarbetarskap
i Morgenbladet. Men sin verkliga betydelse
fick han först när han jämte Hørup satt upp
Politiken, där Brändes med sin stilistiska
elegans och levande journalistiska insikt snart
blev en dominerande kraft. Det var som
Politikens medarbetare och senare chef (1901
—04) han kunde ge Oscar Levertin en hjälp,
så värdefull att denne aldrig glömde det.
Werner Söderhjelm framhåller i sitt
omfattande arbete ”Oscar Levertin” (1914—17)
Brändes’ betydelse för den svenske
kritikern-författaren. Men betydelsen av den vänskap,
som slöts mellan dansken och svensken
framstår till full evidens först i den brevväxling,
som fördes mellan dem från våren 1885 till
Levertins död 1906. Ytligt sett kan det tyckas
underligt, att en drömmarnatur som Levertin
med sin utpräglat romantiska, ömtåliga och
skygga läggning kunde finna resonans och
förståelse hos en så pass kall och skeptisk
man som Edvard Brändes. Men uppenbarligen
fanns det något hos denne, som lockade och
drog dylika naturer. Det kan i detta
sammanhang erinras om hans vänskap med J. P.
Jacobsen, vilken av de två bröderna utvalde
Edvard till sin förtrogne.
Det fanns också i Edvard Brändes’ ställning
åtskilligt, som kunde locka och tjusa en ung
debuterande svensk författare. Danskens
anseende var redan 1885 befäst. Hans ord ägde
respekt. De litterära strömningarna på
kontinenten voro honom väl bekanta och han var
en varm vän av den galliska kultur, som
Levertin aldrig upphörde att beundra. En
väg
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
