- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1939 Årg. 8 Nr 7 /
553

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN LITTERÄR KRÖNIKA

som tjusat den danske kritikern var
inledningsnovellen, som givit samlingen namn, med
dess av J. P. Jacobsen inspirerade stil och
av psykologisk blick präglade skildringskonst.
Det var också genom Brändes’ bemedling, som
en översättning av verket samma höst
publicerades i dennes organ. På sommaren detta år
reste Levertin till Köpenhamn, dels för att
vila ut efter vinterns mödor, dels för att söka
kontakt med de livaktiga litterära kretsarna
i Köpenhamn. Peter Nansen blev hans
introduktör bland annat hos bröderna Brändes.
Han hade väl väntat sig mest av Georg, men
det blev i stället Edvard, som blev den
givande. Ett odaterat kort härstammar från
denna första tid i Köpenhamn. Levertin och
Brändes äro ännu icke du. Det heter:

”Oscar Levertin frågar, om De icke ville
supera i sällskap med honom och Peter
Nansen i kväll. De skulle då möta oss kl. 9 i kväll
i Panoptikons restaurant. Det skulle göra mig
en stor glädje, om De ville komma.

Vänligast

Oscar Levertin.”

Synbarligen har Brändes hörsammat
inbjudan. I varje fall grundlädes denna sommar
en livslång vänskap mellan de båda männen.
På hösten är korrespondensen i full gång.
Brändes har funnit människan Levertin lika
sympatisk som diktaren.

I det första brevet (10. 9. 85) efter
hemkomsten tackar Levertin för Brändes’ brev
och porträtt, för att hans ”Konflikter”
presenterat sig i en så soignerad dansk kostym
samt utlovar ett bidrag till Politikens
julnummer. Han lovar att göra sitt bästa ”för
att ej blott och bart använda ’de näst bästa
ordens’ konst. — Men gifver för resten
— skämt åsido — H. Bang rätt i att våra
literär-tekniska resurcer äro primitiva i
förhållandet till Era alla dernere i det
literatur-intresserade Köpenhamn.”

Levertin kommer därpå in på de litterära
förhållandena i Sverige. Han skriver:

”Har Ni läst ’Utopier’ — som vanligt hos
Strindberg denna eviga blandning af godt och
dåligt — det gör, tycker jag, ett så
genomgående tragiskt intryck att se ett sådant geni
som Strindbergs slitas ut i
samhällsförbättringens Ixionskamp. Stackars Strindberg, klen
är han, knapt om utkomsten har han; och
nervös och utarbetad som han är, får man
vara så ytterst skonsam i kritik emot honom.

Gustaf Geij erstams Upsalabok1 är nog
delvis litet skematisk, torr och gammal, men som
målning från punschens och d. s. k.
ungdomsglädjens stad nog i ovanlig grad sann och
kristallinisk, ehuru jag nog förstår, att den
just på grund af sin lokalkarakter med det
myckna studentikosa förefaller en främling
monoton. — Några saker äro dock — synes
det mig — både ypperliga, dristiga och
djupsinniga.”

I fortsättningen kommer brevskrivaren in
på de konstnärliga spörsmål, som alltid lågo
honom nära om hjärtat:

”Eljes är här intet nytt. Vi ha blott en
utställning af akademister, som är
sammanrafsad med lock och pock–––––––i ett fall

med stöld — men skrupler af hederlighet äro
just icke karakteristiska för vår kl. konst
akademis ledare. Emellertid har den stora
skalden och vältalaren Oscar Fredrik
Bernadotte offentligt förklarat, att akademins konst
är idealismens — blanc-manger stycken,
historiska regissördukar om tio qvadratfot, och
nikotinfärgade Dyseldorfer-fabrikat.”

Brevet slutar med hälsningar till de
nyför-värvade vännerna i Köpenhamn — samtliga
tillhörande det radikala lägret: Georg
Brändes, Herman Bang och Gustaf Esmann. När
nästa brev (44. 11. 85) avsändes, har vintern
nått Stockholm.

”Här uppe är det vinter och kyla, tomt och
tråkigt — och det enda Stockholm piggar upp
sig med för närvarande är att — applådera
fru Edgrens ’Hur man gör gott’ — ett
ypperligt agitationsstycke men eljest skrällande som
ostämd janitscharmusik.”

1 ”Erik Grane.”

553

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 21 00:51:41 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-7/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free