Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITTERÄR KRÖNIKA
krafter att få så mycket reaktion, religion och
skyddstullar som möjligt. I literaturen är det
stilla — häromdagen var première på fru
Agrells tvänne nya stycken ’En lektion’ och
’Ensam’ —• det förra ett proverb för
bour-geois, som spela sällskapsspektakel, det längre
deremot nog fruns bästa produkt, ehuru
plågande teoretiskt och Ibsenskt, i synnerhet i
af-slutningen. Alla menniskor bryta med
hvarandra och gå ifrån hvarandra — jag för min
del är nu så uttråkad på den der absoluta
moralen, som nu våra fruntimmersförfattare lärdt af
Ibsen — och; medan de icke äro just kritiska,
tagit sig an med en orimlig emfas. Hela det
der personlighetsfånerit blir snart lika
dogmatiskt och eländigt som den gamla surdegen.
Af nyheter vet jag blott Molander, som
gjort färdigt ett drama — Beatrice — med
ett italienskt motiv. Dessutom förberedes en
revy 1886 — lik den Gustaf G.1 gaf ut förra
året. Eljes ligger det hela i träde.”
Om sitt eget författarskap skriver Levertin:
”Sjelf hinner jag intet skrifva. Jag har
gräft ner mig i ’les chansons de geste’, och
det är verkeligen en njutning af den mest
raffinerade art att i den absolut vända dagens elände
ryggen. Jag förstår nu såväl, hvarför
Strindberg en lång tid blott låg och läste chinesiska.”
Levertins brev av den 29 mars (samma år)
har mindre intresse genom de upplysningar
han lämnar om egna och svenska
förhållanden (”Här är det verkeligen ynkligt, som
Ni skref. Gustaf G. skall sluta hos Retzius
i vår —• — —• Så då äro vi alla lösa och
lediga — — —”), än genom det uttalande
han gör om Jægers då så debatterade roman:
”Hvad Garborg i Tolitiken’ skref om Hans
Jægers konfiskerade bok, synes mig väl
sympatiskt. Jag har nyss slutat den — Fr a
Kristiania-Bohèmen — och finner den trots
enstaka präktiga sidor dålig. Det är något så
utomordentligt plebejskt öfver den, som måste
pina hvar och en menniska med finare nerver.
Det är icke dylikt, som vållar någon sorts
reformer — derför är författaren för mycket
f örstads-F aublas.”
1 Gustaf af Geijerstam.
Sommaren detta år tillbringade Levertin på
Värmdön. I lugnet och stillheten där ute får
han lust att språka med vännen. Den 6 juli
sänder han i väg en lång skrivelse, full av
intressanta uttalanden om den samtida
litteraturen. Levertin har börjat med sin
doktorsavhandling, vilken skall behandla den franska
farsen mellan Jodelle och Molière, ”d. v. s.
framställa dels commedia delPartes’ influens
på franska literaturen denna tid och historik
af de kringresande italienska trupperna, dels
också behandla qvarlefvorna af medeltidens
folkliga skådespel vid marknader, Pont-Neuf
i Paris etc. och sedan visa, hur Molière fotade
sin lustspelsdiktning på dessa båda element.
Ämnet roar mig — det är mycket litet
be-handladt.”
Men när brevskrivaren så lättat sitt hjärta
på vad som legat det närmast, kastar han
sig in på det aktuellaste spörsmålet, dagens
litteratur och sin egen ställning till denna.
Skrivelsen ger vid handen, att Levertin är på
god väg ur det så kallade åttiotalet:
”Hvad tycker Ni om ’Tjensteqvinnans son’
— början fin, slutet klent, tycker jag. Här
uppe går folk i helig indignation öfver hans
porträtterande af hela sin familj, som här
och der kunnat gjorts litet mer nobelt, tycker
också jag. Boken sväfvar också på ett
olyckligt vis mellan autobiografi och roman, men
delar äro härliga, charmanta. Fru Ann
Charlottes sista har jag ej läst — den anses
— detta entre nous — vara svag och smaka
litet följetong. I det hela har jag sjelf legat
så ifrån det literära, och när jag nu, ensam
och fördjupad i annan literatur som jag är,
betraktar ’Unga Sverge’ fattas jag af en
underlig scepsis. Hvad tror Ni sjelf om oss? Det
är allt svagt! Strindberg är den enda, som
gjort något bestående, fru Edgren har
kanske redan passerat kulmen, Fru Agrell och
Fr. Roos hafva aldrig haft någon kulmen att
bestiga. Af vår krets tror jag blott två hafva
framtid. G. af Geijerstam — tack vare sitt
temperaments sundhet och bredd kommer han
nog att skrifva goda och folkliga saker —
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
