Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD SCHILLER
samt Tor Hedberg, som blir nästa decenniets
författare, ty han har, Hedberg, ett djup och
en lidelsefullhet, som jag känner aningsvis.
Han är min vän, men förbehållsam som han
är måste man tvinga ur honom hans idéer
och häpnar då åt den märkligt individuella
lifsåskådning som denna menniskoskygga
mis-anthrop har. Hellen Lindgren är ett geni, men
för sjuk och svag för att kunna helt slå igenom.
Alla de andra äro underordnade, i min
tanke. — Bangs förtjusning öfver Norling,
kan jag ej dela. Mig förekommer han blott
som en faiseur... I det hela taget har j ag
svårt att begripa dem, så god vän jag är med
de flesta personligen. De skrifva noveller, gå
in i tidningar och fortsätta med novellerna.
De hafva ingen utveckling eller
bildnings-kamp. Gamla saker läsa de ej; ty de tro ej
(som jag) på det estetiska som lifsmakt
i verlden. Men de studera ej heller sociala
frågor eller lifvet. Allt löper ut i
kafé-disku-tioner, och det blir en mager och blodlös
literatur som har sin basis i den.–––-
Förlåt denna långa jeremiad, men dessa
tankar ha legat mig på sinnet så länge, och
jag har ingen att skrifva dem till — utom till
Er. Mina egna kära kolleger i ’Unga Sverge’
har jag ej lust att dekouragera. De ta sig
sakerna lätt. — Men Ni, som skrifver så snällt
om våra saker, hvad tror Ni om detta? Är
det jag som börjar bli nerdammad af gamla
böcker kanske?––––––-Är det något nytt
literärt hos Er. Hur går det med J. P.
Jacob-sens efterlemnade ting? Det testamentet längtar
[jag] efter.–––––Sjelf skrifver jag intet,
har hvarken lust eller förmåga, fruktar jag?”
När nästa brev (16. 9. 86) avsändes,
befinner sig Levertin i Uppsala. Han tackar
inledningsvis Brändes för en del kritiska
anmärkningar om en artikel, som han skrivit. Levertin
vill dock försvara sig, när det gäller den av
honom högt skattade Richepin. I Uppsala
befinner man sig just i lugnet före höst- och
vintersäsongen. Det heter:
”Här uppe är allt stilla. Man väntar på att
saisongen skall börja. Literärt kommer den
väl blott att medföra obetydligt. Tor Hedbergs
’En lifsfråga’ skall snart gifvas med Hillberg
och fröken Björkegren i hufvudpartierna. Jag
önskade så innerligt, att det blefve succés, men
hoppas ej för mycket derpå. Hedberg skall snart
också få ut en sorts roman eller psykologisk
berättelse om ingen mer eller mindre än Judas
Iskariot. Jag är nyfiken att se, hur han gått
i land med den uppgiften. Han har något
egendomligt hårdnackadt och intenst hos sig,
Hedberg; G. af G. sänder ut en knippa noveller,
som förut publicerats här och der, och
Strindberg skänker ju två stora delar till af
Tjenste-qvinnans son’, en del om Upsala och en om
’Röda rummet’. Han lär bland annat komma
att skälla på vår halfgud Bellman, och det gör
vännen August dumt i, för det är dock den
enda stora skald, Sverge haft.–––-Sedan
tager damproduktionen vid; jag vet ej, hur
mycket men tänker att det nog blir ett talrikt
accouchement af fröken Roos och konsorter.”
Skrivelsen slutar med några personliga
rader om avsändaren:
”Hvad mig beträffar, har jag ej skrifvit på
så länge, att jag har en ångest af samma sort
som en sångare, hvilken efter någon
vacanse-tid bäfvar för att hafva förlorat rösten. Bara
läser gamla böcker, men jag skall väl en gång
få någon rastetid, hoppas jag.”
Nyårsbrevet den 14 januari 1887 innehåller
litterära nyheter, men först och främst en
tacksägelse för all vänlighet under det gångna
året. Dessutom tillfogar Levertin denna gång
ännu ett tack, som ligger honom nära om
hjärtat och vilket visar hans uppriktiga
intresse för svensk vitterhet.
”Särskildt är det en sak, som jag många
gånger denna höst velat tacka Er för — det
är för alla uppsatser om svensk literatur
i Tolitiken’. Dessa ha blifvit för oss häruppe
som en god högre instans, dit vi lyckligtvis
kunna vädja ifrån våra egna recenserande
puttelkrämares snattrande domslut. Ni skulle
bara sett t. ex., hur Tor Hedbergs Judas
behandlats af våra press-fiskaler — det är både
ynkligt och löjligt. — Tack för det, såväl för
allt intresse Ni i råd och dåd visat oss!
Det är just ej mycket nytt att tala om
härifrån. Jag har ej sett någon af de skrifvande
annonsera något. Den literära saisongen har
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
